Hälsa och tester
Staffordshire Bullterrier.
Före du köper en valp!!!
Jag tycker att det är viktigt att veta om de hälsoproblem som finns hos staffen eller som kan komma att bli ett problem innan du köper din valp om föräldrarna inte är testade. Hundar är som människor, ingen är utan fel eller brister. Skillnaden är att i hundvärlden är det oftast människan som väljer ut föräldradjuren till de kommande valparna, därför tycker jag att det är viktigt att veta vad man ska se upp för innan man köper en valp. Det finns seriösa och även oseriösa uppfödare därute. Många uppfödare är mycket ansvarsfulla och gör allt de kan för att undvika att para hundar som har eller bär på en ärftlig sjukdom. Jag har skrivit information om många sjukdomar och det är inte så att alla är vanligast hos just staffen, många är vanliga i andra raser också. Jag har inte skrivit om dem heller för att staffen ligger i högsta riskzonen, utan informativt för att du som funderar på en staffe eller har en, så står här mer samlad information än vad du kommer finna på någon annan kennelsida. Jag har läst mycket på många sidor om alla sjukdomar och sammanställt materialet. Forskningen gör framsteg varje dag, men man ska ha i åtanke att forskning bedrivs bara där det finns pengar att hämta. Initialt sett kan man säga att det gäller främst för att bota sjukdomar för människor, i slutändan kan det även gynna hunden. Hittar du annat kompletterande material eller felaktigheter är du välkommen att maila mig.
"Jag är inte en veterinär eller en Proffessor, i så fall skulle jag få betalt för mina åsikter och då skulle de inte vara objektiva. Jag är en läsare med intresse för statistik, utförda studier, inte bara för min egen ras. Jag har ett öppet sinne, jämför alltid, analyserar, ansvarsfull och objektiv. Jag hoppas inspirera genom att samla tillgänglig information.
Jag skulle bli himla glad om du skickade mig länkar med
information som kompletterar eller omkullkastar mitt material".
Ett Gemensamt mål för svenska uppfödare är att producera hundar av god kvalité. Innebörden varierar p.g.a att den styrs av uppfödarens huvudsakliga intresseområde t.e.x jakt, utställning samt att få har egentligen formulerat en klar innebörd av kvalitetsbegreppet. I allmän definition menar man med kvalité: Det man förväntar sig och den kvalité man upplever. En väg för att få samstämmighet mellan förväntningar och upplevelse kan vara RAS=rasklubbens specifika avelsstrategier. Där har man arbetat fram rasbeskrivning och adekvat information om rasens egenskaper, för och nackdelar, förtjänster och brister.
RAS (rasspecifik avelsstrategi för Staffordshire Bullterrier) riktar sig till uppfödarna som ett instrument för att kunna förbättra kvaliteten på rasen. Av tradition brukar vi dela in hundens egenskaper i exteriör, funktion, mentala kvaliteter, hälsa och ohälsa. I Sverige har vi något unikt med öppna register och möjlighet att underlätta avelsplaneringen genom svensk kennelklubbens avelsdata. De enda arvsanlag som man i avelsarbete har full kontroll över är de som mäts, registreras och som verkligen ligger till grund för avelsurvalet. Om man försöker göra för många förbättringar på en gång gällande varje parning kommer man i genomsnitt inte nå några framgångar alls.
Min syn på Avel gällande Staffordshire Bullterrier:
Staffen har av flera olika anledningar fler hälsoproblem än om jag jämför med min andra ras t.ex dvärgpinschern. Målet borde alltid vara att avla på friska, mentalt stabila hundar, med ett rastypiskt utseende. För att kunna avla bort de hälsoproblem som finns hos Staffen anser inte jag att det ska införas gränser för avel genom tester, men däremot att testa för att udvika dubbleringar i felgener, för det skulle i nuläget kunna göra avelsbasen allt för snäv och då kanske t.e.x en mentalt trevligare hund skulle sållas bort ur aveln, vilket med en god planerad avelsstrategi skulle kunna åtgärdas i nästkommande led.
Att vi uppfödare tillsammans tar vårt ansvar och gör de hälsotester som finns tillgängliga. Bevisligen är många av sjukdomarna ärftliga. Att vi använder testresultaten för att tillsammans se till helheten för att i framtiden kunna avla fram en friskare staffe. Genom att testa kan vi försöka undvika att para hundar med samma defekter.
AVELSFRAMGÅNGAR får vi genom att använda testerna som instrument för selektion av avelsdjur.
Vad säger SKK och lagen?
Enligt lagen får inte hundar och katter användas i avel om:
- de har en sjukdom eller ett funktionshinder som kan ärvas
- de har eller med stor sannolikhet har recessivt anlag i dubbel uppsättning för sjukdom
- de har eller med stor sannolikhet har enkelt recessivt anlag för sjukdom såvida inte parning sker med individ som är konstaterat fri från motsvarande anlag
- parningskombinationen utifrån tillgänglig information ökar risken för sjukdom eller funktionshinder hos avkomman.
Enligt SKKs grundregler så ska hundavel...
”Bedrivas på ett sådant sätt att det befrämjar avkommans hälsa och välbefinnande”.
Det är även krav på att i avel ”använda hundar som inte har allvarlig sjukdom/funktionshinder” samt att ”i avelsarbetet undvika parningskombination som utifrån tillgänglig information ökar risken för allvarlig sjukdom/funktionshinder hos avkomman”.
Mina Avelsmål
Att gällande varje parning försöka åstadkomma en eller två förbättringar som gynnar rasen.
Kortfattat om genetik
Hur kommer det sig då att en del raser har fler sjukdomar än andra?
-Jo, för att alla hundar inom en specifik ras är fallna efter ett begränsat antal ursprungshundar.
- Matadoravel-Att enskilda individer används alltför flitigt. Ett fåtal t.e.x avelshanar som uppfattas som rastypiska, eller med speciellat bra egenskaper som t.e.x jakt, mentalitet, exteriör, hälsostatus.
- Små populationer-Husdjursavel. Den mindre uppfödaren använder kanske ett fåtal individer i aveln.
- Inavel- Det genomsnittliga släktskapet ökar. Görs antingen för att att skapa mer likartade individer eller helt enkelt för att avelsunderlaget är för litet.
- Linjeavel- Försök att bevara eller återskapa unika exemplar t.e.x stamfader/stammoder. Man arbetar på att avla fram kopior av denna individ. Man använder djur som är mycket nära släkt med denna, helst avkommor i första o andra led, men även individer som är släkt på längre håll.
Kunskapen om genetik tycker jag är spännande och är egentligen inte nödvändigt för den mindre uppfödaren, men för den som verkligen vill förstå kan gentikens lära vara till bra hjälp vid valet av avelsdjur, samt att förstå t.e.x Svenska kennelklubbens och rasklubbarnas syften med genetiska hälsoprogram. Det har kanske tagit hundra års arbete för generationer av intresserade hunduppfödare att skapa en ras med ett speciellt utseende och ett särskilt användningsområde. Detta är värt att respektera. Det görs genom att inte föra defekter vidare som åsamkar vare sig hund eller ägare lidande. I det vilda däremot som för t.e.x vargens fortlevnad är det förmågan till överlevnad som förs vidare till nästa generation.
Genetik och släktskapsgrad: I den enklaste formen kan man säga att varje valp ärver 50% av pappans gener och 50% av mammans gener. Det här är den enda absoluta släktskapsgraden alla andra är sannolika genomsnittsvärden. Två helsyskon delar också i genomsnitt 50 % av sina gener tack vare sitt släktskap, men de kan teoretiskt sett ärva helt olika gener från far och mor och därmed vara helt obesläktade med varandra. Jag har ett eget exempel från parning mellen två av mina dvärgpinschrar som båda hade fina sabelsvansar och hälften av valparna fick knorrsvans. Det här var ju en synlig gen som kom från tidigare del av någon av deras arv. Det leder mig vidare till de gener som man inte kan se recessiva eller dolda anlag. Många sjukdomar/defekter nedärvs på så sätt att vi inte kan se dem. Hunden bär m.a.o på anlag för en sjukdom utan att själv vara drabbad av den. Vissa defekter/sjukdomar utvecklas inte förrän sjukdomsgenerna träffar på motsvarande gener för samma defekt. Det är detta som gör hunduppfödning så vansklig. Dominanta anlag som t.e.x färg är mycket enklare.
Hur ska du då veta om din hund bär på defekta gener?
-Jo, genom att testa din hund för de sjukdomar som är ett problem i din ras.
Först en kort beskrivning av de tester som finns för staffen,
därefter en utförligare om varje.
För att kunna avla smart behöver båda föräldradjuren vara testade.
DNA Tester:
L2-Hga: Neurologisk sjukdom
HC och HSF4: Ärftliga katarakter i ögonen.
Manuella Tester:
Ögonlysning: undersökning av specialistvet
Patella: knäundersökning
Röntgen Tester:
HD: Höftledsröntgen
AD eller ED: Armbågsröntgen
MH och BPH: Mentaltest
Utförligare beskrivning av sjukdomar, tester,behandlingar, avelsråd.
L2-Hga är en rasspecifik sjukdom för staffarna som visar sig genom svårigheter att koordinera rörelser, tappad lydnad och rumrenhet, nervösa tillstånd, skakningar, muskelstelhet, epileptiska anfall m.m. Det är ovanligt att sjukdomen bryter ut då det krävs att både tiken och hanen bär på anlag av sjukdomen. Därför är det viktigt att som uppfödare säkerställa att man av okunskap eller ovilja att testa riskerar att para två anlagsbärare av sjukdomen.
Det finns ett enkelt DNA-test som bör göras innan all eventuell avel om man inte har papper på att tiken och hanens föräldrar är testade. DNA-testet som görs skickas in och resultatet man får är något av följande:
"Clear" - Hunden är inte bärare av sjukdomen
"Carrier" - Hunden bär anlag för sjukdomen men kommer inte själv bli sjuk.
"Affected" - Hunden bär på dubbelt anlag för sjukdomen och kommer därför att insjukna.
Sjukdomen ärvs på följande sätt:
Clear x Clear = Alla valpar blir Clear
Clear x Carrier = Hälften blir Clear, hälften blir Carrier
Clear x Affected = Samtliga valpar blir Carrier
Carrier x Carrier = 25% Clear 25% Affected 50% Carrier
Carrier x Affected = Hälften Affected, hälften Carrier
Affected x Affected = Alla valpar blir Affected.
Tyvärr finns det inget centralt register med resultaten av dessa hälsotest, så man får själv be uppfödaren visa papper på genomgångna DNA-test.
Behandlingar och symtom: Vad jag har läst så verkar epilepsi vara det som drabbar dessa hundar och det börjar med en mildare grad. Det finns även människor som har den här sjukdomen. Det är en fruktansvärd sjukdom att leva med. De flesta verkar vara överens om korta motions-och lekpass med sin hund. I England är veterinärerna mer medvetna om hur det verkligen fungerar för hunden att leva med, men i England har de blivit duktigare än vad vi verkar vara i Sverige med att testa för sjukdomen. I England har de tagit sjukdomen på allvar och parningar verkar endast göras med hundar som är Cleared. I Sverige ser man ofta att man parar en clear med en carrier. Det finns även parningar som görs med helt otestade hundar. En carrier är ju bara en bärare som sjukdomen inte syns på, så chansen finns verkligen att parning görs med en annan carrier.
Här kan du komma i kontakt med andra som har hundar med sjukdomen:
www.willowstaffie
"Avel och utveckling av rashundar ska vara målinriktad, långsiktig och hållbar. Med hållbar menas att den inte leder till brister avseende hälsa, mentalitet eller funktion eller tömmer rasen på genetisk variation . Avel och uppfödning ska också ske i överensstämmelse med djurskyddslagstiftningen och Svenska Kennelklubbens grundregler. Hundar med allvarlig sjukdom/funktionshinder ska inte användas till avel. Parningskombination som utifrån tillgänglig information ökar risken för allvarlig sjukdom/funktionshinder hos avkomman ska undvikas".//utrag ur SKK's avelspolicy.
Min syn på avel: Klara du av att läsa inläggen i willowstaffie utan att tåras? Köp då en hund vars föräldrar inte är testade. Om du tänkt att bara ha den som sällskapshund, då kan man köpa en carrier.
Ögats lins är oftast klar och fokuserar ljuset på näthinnan. En kataratkt är en grumlighet i linsen, oftast vit, som sprider ljuset. Nivån av effekten på synen kan variera beroende på storleken av katarakten med en variation från ett nålsöga till hela linsen och även var på linsen.
För att förklara det här lite längre, behövs en kort titt på linsens anatomi. Linsen består av en kärna, som kallas kärna, omgiven av ett yttre skikt som kallas cortex, överdragen med ett tunt skikt av celler runt hela linsen kallas kapsel. Den främre ytan av linsen (närmast utsidan av ögat) kallas den främre ytan. Den bakre ytan (närmast den inre delen av ögat) är den bakre ytan.
En HSF4 mutation orsakar den recessiva formen av ärftlig katarakt i Staffordshire bullterrier. Eftersom det är recessiv, måste en hund har två kopior av denna mutation att uppleva denna form av grå starr. Denna mutation är bara ansvarig för tidigt debuterande ärftlig katarakt, vilket normalt inträffar mellan 12 månader och 3 år i Staffordshires.
Sjukdomen ärvs på samma sätt som för L2-Hga:
"Clear" - Hunden är inte bärare av sjukdomen
"Carrier" - Hunden bär anlag för sjukdomen men kommer inte själv bli sjuk.
"Affected" - Hunden bär på dubbelt anlag för sjukdomen och kommer därför att insjukna.
Sjukdomen ärvs på följande sätt:
Clear x Clear = Alla valpar blir Clear
Clear x Carrier = Hälften blir Clear, hälften blir Carrier
Clear x Affected = Samtliga valpar blir Carrier
Carrier x Carrier = 25% Clear 25% Affected 50% Carrier
Carrier x Affected = Hälften Affected, hälften Carrier
Affected x Affected = Alla valpar blir Affected.
Tyvärr finns det inget centralt register med resultaten av dessa hälsotest, så man får själv be uppfödaren visa papper på genomgångna DNA-test.
"Aveloch utveckling av rashundar ska vara målinriktad, långsiktig och hållbar. Med hållbar menas att den inte leder till brister avseende hälsa, mentalitet eller funktion eller tömmer rasen på genetisk variation . Avel och uppfödning ska också ske i överensstämmelse med djurskyddslagstiftningen och Svenska Kennelklubbens grundregler. Hundar med allvarlig sjukdom/funktionshinder ska inte användas till avel. Parningskombination som utifrån tillgänglig information ökar risken för allvarlig sjukdom/funktionshinder hos avkomman ska undvikas".//utrag ur SKK's avelspolicy.
Min syn på avel: Klara du av att leda och vara en trygghet för din hund som är blind? Köp då en hund vars föräldrar inte är testade. Om du tänkt att bara ha den som sällskapshund, då kan man köpa en carrier.
Katarakt: Sjuka grumlingar i linsen, finns både i ärftlig och icke ärftlig form.
Gluakom: Samlingsnamn när trycket inne i ögat blir för stort. Ofta svårt att se vid en ögonlysning. Ofta även snabbt förlopp som är mycket smärtsamt för hunden
Progressiv retinal atrofi (PRA) innebär näthinneförtvining. Upptäcks med ögonlysning och är ärftlig.
Näthinneveck (Retinal dysplasi) Upptäcks med ögonlysning och blir ofta inte sämre med åren, dock kan vecken vara i varierande svårighetsgrad, från någon liten skrynkla till att hela näthinnas lossat. De flesta hundar kan leva normala liv, men om man parar två hundar med näthinneveck finns risken att valparna får svårare varianter
Hur går ögonlysningen till?
Innersta delarna: Inför undersökningen får varje hund en droppe i vart öga av preparatet Mydriacyl®. Därefter får man vänta cirka tjugo minuter. Preparatet gör att pupillen vidgas så att specialistveterinären kan lysa in i ögat och undersöka utan att pupillen drar ihop sig.
För att inte ljuspunkter i rummet skall reflekteras i hundens öga görs undersökningen alltid i mörker. Veterinären bör ha ryggen mot en slät vägg utan fönster eller andra blänkande ytor såsom blanka planscher eller glasade tavlor. Med ett indirekt oftalmoskop och en handhållen lins undersöker vet. ögats fundus, de innersta delarna av ögat: näthinnan och synnerven. Vet. studerar näthinnans blodcirkulation och färg, söker efter blänkande eller flammiga partier eller fläckar med avvikande utseende. Exempel på avvikelser i näthinnan kan vara onormal veckbildning, ärrbildning, avlossning eller tidiga tecken på en ärftlig och fortskridande förtvining. Förändringar i synnerven ses som delsymtom vid vissa rasspecifika ögonfel. När det behövs större förstoring för att studera synnerven används även ett litet handhållet instrument.
Främre delarna:
Ett annat instrument som är obligatoriskt vid ögonlysning kallas spaltlampa men heter egentligen biomikroskop. Det är ett handhållet mikroskop som gör det möjligt att undersöka levande (bios) vävnad. Instrumentet sänder ut en smal ljusspalt och förstorar minst tio gånger vilket gör det lätt att identifiera mycket små förändringar i ögats främre delar, särskilt hornhinnan, iris och linsen. Numera ingår även bedömning av ögonlocken i undersökningen. När Vet. använder spaltlampan måste hundens öga vara helt stilla och mycket nära. Vet. lutar sig kind mot kind med hunden. Ibland kan just den närheten kännas hotfull. Oftast för hunden och enstaka gånger för veterinären. Det är inte lätt att läsa en hunds kroppsspråk eller mimik i mörker. Men när den morrar rakt in i örat får man vara på sin vakt.
Undersökningen görs likadant för alla hundar men man hittar olika förändringar i olika raser. De allra flesta hundar som screenas har normala ögon. Med screening menas här att man går igenom symtomfria individer för att hitta de tidigaste tecknen på ärftlig ögonsjukdom.
Vid en noggrann undersökning hittar man både viktiga och oväsentliga förändringar. En hudläkare som söker igenom en persons hela hudkostym (ja, det heter så) på jakt efter maligna melanom, elakartade mörka fläckar, hittar även en massa märken på huden som är helt ofarliga. Vi kan kalla dem harmlösa bifynd. På samma sätt hittar en ögonveterinär en mängd harmlösa bifynd i hundars ögon. Av medelålders hundar har tjugo procent små grumlingar i linsen, starrprickar som inte sänker synförmågan men som kan påverka valet av partner när man parar hunden. Elakartade förändringar, de som gör hunden blind eller är smärtsamma eller båda delarna ses bara hos enstaka procent av screenade hundar.
Varför Ögonlysa?
I vår Kostnad-Nytto-beräknande värld kan man undra om det är värt pengarna och arbetet att söka efter defekter som förekommer i låg frekvens. Som alltid kan man resonera på två sätt. OM alla uppfödare av en ras har extremt god kontroll på vilka hundar som är anlagsbärare, aldrig korsar de linjerna och dessutom begränsar antalet valpar efter varje avelsdjur så kan det fungera att inte screena i den rasen. I nästan alla raser där det förekommer PRA och allvarliga linssjukdomar är ändå ögonlysning att rekommendera. När de första fallen väl upptäcks brukar sjukdomarna redan ha djupa rötter i populationen och är spridda i många populära linjer. Särskilt i raser med få registreringar och/eller när vissa familjer har stort genomslag i aveln och/eller det förekommer matador- eller linjeavel är det viktigt att kartlägga rasens ärftliga sjukdomar.
Resultat:
- UA =Utan Anmärkning
- Anmärkning för vad, storlek, samt för vad och om det bedöms som ärftligt.
Undersökningen kan göras som tidigast från ett års ålder och resultatet blir officiellt på Svenska Kennelklubben och står under veterinärundersökningar.
Min syn på avel: Vissa av dessa sjukdomar är sådana som uppkommer när hunden blir äldre. Människor drabbas också av grå eller grön starr och ofta är det ett längre pågående förlopp och ärftligheten kan ofta inte konstateras kanske vid första ögonlysningen utan att man får komma tillbaka igen efter något år. Att en hund är ögonlyst utan anmärkning, betyder inte att den inte kan få en anmärkning vid nästkommande ögonlysning. Har man ögonlyst sin hund utan anmärkning, så har man gjort det man kan.
I en del raser är ögonlysning ett krav t.e.x senast ett år före parning.
Om Patellaluxation: Ordet patella är en diminutiv (”liten”-) form av det latinska ordet patina, som betyder ”en platt skiva”. Beskrivningen passar på människans knäskål men mindre bra på hundens.
Hos hunden är patella oval till formen. Den ligger i stora lårmuskelns sena och täcks delvis av den. Undre ytan är lätt kupolformad och har en sådan form att den passar exakt i en broskklädd fåra mellan lårbenets rullkammar. Patella glider upp och ner i fåran när benet sträcks och böjs
(se bilder till höger).
Lateral och medial
Lateral betyder i det här sammanhanget ”på utsidan” och medial betyder ”på insidan”. Vid en lateral luxation glider patella över den yttre rullkammen och vid en medial glider den över den inre. Lateral luxation är mindre vanlig och förekommer framför allt hos några medeltunga raser, exempelvis flatcoated retriever, storpudel och wachtelhund.
Medial luxation förekommer nästan bara hos hundar med mindre än 10 kilos vuxenvikt.
Symtom: Många hundar är helt obesvärade av sina glappande knäskålar, de varken haltar eller har ont. Andra blir halta då och då och knät kan låsa sig en stund i böjt läge. Låsningen kan gå över av sig själv eller hunden kan behöva hjälp: man böjer och sträcker leden några gånger tills det lossnar. En del reagerar med smärta när man manipulerar det låsta knät. I allra sämsta fall är knät permanent låst och hunden är låghalt eller hoppar på tre ben. Hos var fjärde hund med patellaluxation är förändringen dubbelsidig.
Hjulbent: Knäskålens felaktiga läge åt insidan förändrar krafterna runt knät och kan ge abnorm tillväxt i både lårben, vadben och ledband. Bakifrån sett kan hunden se hjulbent ut. På en röntgenbild ser man att hjulbentheten orsakas av att lårbenet gör en båge utåt och vadbenet en båge inåt, sammantaget bildas en S-form med själva knäleden på S:ets mitt. Ledspringan skall normalt vara helt vågrät men kan vara felaktigt vinklad, och i värsta fall kan hela leden även vara roterad.
Valpar:
Vid besiktning av en åtta veckors valp går man igenom den lilla kroppen systematiskt. Ibland finner man att knäskålarna känns lösa hos en valp. Det kan vara helt normalt. Ledens olika delar är outvecklade och ledbanden ostadiga. Man kan därför inte förutsäga en vuxen hunds knästatus redan i valpåldern, lika litet som man kan veta något om höft- eller armbågsstatus. När valpen växer kan det omogna knät få en helt normal utveckling och ledbanden blir normalt strama.
Ohalt: Många hundar med lindrig patellaluxation är obesvärade hela livet. Kanske upptäcks förändringen först vid en kontroll inför parning. Alternativt kan en del vara litet halta under ungdomen men sedan växer hältan bort. Mest vanligt är att hunden visar lätt hälta och oregelbundna bakbensrörelser då och då. En symtomfri hund behöver förstås ingen behandling.
Halt: För en hund som ofta är halt och/eller har ont av luxationen kan olika operationer komma ifråga. Enklast är att strama upp knäets ledkapsel med en tråd som fästs i ett stödben bakom knäleden så att patella förs tillbaka mellan rullkammrarna.
I andra fall kan man ha bättre effekt om man i stället flyttar lårmuskelns benfäste så att det hamnar mitt för rullfåran. Vid en tredje metod fördjupar man rullfåran genom att helt enkelt såga ut en benklyfta ur fårans botten, ta bort den tunnare delen och sedan lägga tillbaka den broskklädda biten.
Avel: Nedärvningen betraktas som polygen (dvs flera olika gener samverkar) även om det finns brister i de genetiska studierna avseende patellaluxation. Som en del av hälsoprogram undersöks knäna hos avelsdjur av vissa raser. En hund som själv har luxerad patella bör inte användas i avel. Friska syskon bör paras sparsamt. Om en tik eller hane lämnat valpar med patellaluxation i olika kombinationer påverkar det hundens fortsatta avelsvärde. Vilka regler som skall gälla för en viss ras beslutas av respektive rasklubb.
Om frekvensen är hög i en ras med få individer kan man inte utesluta för många hundar ur avel på en gång, utan man får göra en plan som sträcker sig över flera generationer. De sämsta sorteras bort i ett första steg och kraven stiger när avelsbasen tål det.
Gradering av patellaluxation sker på en skala från 0 till 3 och baseras på med vilken lätthet luxeringen sker:
- Grad 0 = Normal
- Grad 1 = Patella kan luxeras manuellt men återgår spontant till normalt läge.
- Grad 2 = Patella kan lätt luxeras antingen manuellt eller spontant och kan förbli luxerad.
- Grad 3 = Patella är permanent luxerad.
Undersökningen kan göras som tidigast från ett års ålder och resultatet blir officiellt på Svenska Kennelklubben och står under veterinärundersökningar. Undersökningen är enkel och smärtfri för hunden. Den står på ett bord med baken mot undersökaren. Veterinären griper med fingertopparna runt knäskålen och prövar om den kan rubbas ur läge, först åt den ena sidan och sedan åt den andra.
Min syn på avel: Det är en sån enkel undersökning att det borde inte vara något problem att göra den på sin hund före avel. Jag fick förfrågan en gång om jag ville para min hane med en tik som hade patellaluxation när jag kollade på SKK:s avelsdata. Jag tackade nej, men till min förvåning gick en annan kennel in och godtog detta. Märkligt tycker jag, men alla är väl inte av samma skrot och korn. Nu är ju inte detta någon så himla farlig sjukdom, åtminstone tyckte inte de det, men valpköparen däremot som kanske kommer på senare att de vill köra agitlity med hunden? Blev de informerade om mammans patellaluxation och vad det kan komma att innebära?
HD:(Hip dysplasia), Höftledsdysplasi. Är en felaktig utveckling av höftleden.
Röntgen visar passform mellan lårbenshuvud och lårskål dels på hur djupt lårbenshuvudet ligger i lårskålen. Den bedöms däremot efter något som kallar "Norbergs Vinkel" där Schäferhunden står som mall för alla hundraser. För officiell bedömning och registrering hos SKK sker röntgen efter 12 respektive 18 månaders ålder beroende på ras.
Gradering Höfledsstatus-Observera att HD-röntgen är en bedömning (inte att jämföra med ett blodprov t.e.x) som påverkas av flera olika saker. Det graderas i skalan A-E där A är bäst. När man pratar om
"friröntgade höfter" brukar man mena höfter som fått resultat A eller B.
En hund kan ha olika resultat på höger och vänster höft. Då räknar man det sämsta resultatet.
SKK har uttalat att det inte är acceptabelt att para hundar som har D eller E-höfter med varandra.
- A = Normala Höfleder
- B = Normala Höfleder
- C = Lindrig dysplasi.
- D = Måttlig dysplasi.
- E = Höggradig dysplasi.
Om det finns pålagringar graderas det efter hur stora och utbredda de är.
- LBP = Lindriga benpålagringar
- MBP = Måttliga benpålagringar
- KBP = Kraftiga benpålagringar
- DUPLEX = Båda sidor.
Det är omöjligt att enbart av en röntgenbild kunna utläsa om en hund lider av sin dysplasi. Något säkert samband mellan smärta och pålagringar finns inte. Det finns hundar som är halta och visar andra tecken på smärta trots att de bara har en lindrig dysplasi, medan enstaka hundar med kraftig dysplasi uppträder helt symtomfria. Generellt sett har småhundsraserna mindre problem av höftledsfel än större och tyngre hundar. HD ger förr eller senare upphov till en förslitning av brosket i höftleden. En höft där höftledskulan inte sitter bra i höftskålen kommer med större sannolikhet orsaka pålagringar på benen. Dessa pålagringar kan orsaka smärta och stelhet hos hunden, särskilt när hunden blir äldre. Pålagringarna ökar i regel med åldern och leder ibland till att höftleden blir helt deformerad hos den gamla hunden. Detta gör att röntgenbilder av gamla hundar med kraftiga pålagringar inte går att bedöma ur dysplasisynpunkt.
Orsaker till Höftleds dysplasi
- Arv = polygen (dvs flera olika gener samverkar).
- Miljö och Påverkan= Uppväxt, motions mängd och- form samt övervikt
Man kan enligt studier förebygga en hunds höftledsproblem genom att hålla dem slanka eftersom övervikt ökar belastningen. Motionera dem med måtta. Unvika hård motion med rivstarter och tvärstopp och snabba vändningar.
Historiken om höftledsröntgen:
På sextiotalet började vissa länder med avelsprogram mot höftledsdysplasi då man årtiondet innan börjat anse att utvecklingsrubbningen var ärftlig.
1974 hölls den första sammankomsten av F.C.I. (Fédération Cynologique Internationale) i Utrecht. Syftet
med mötet var att utbyta kunskaper och utarbeta ett gemensamt program som skulle leda till att varje land skulle ha åtminstone en avläsare av röntgenundersökningarna.
1981 beslutade F.C.I. att försöka komma överrens om ett mellan länderna gemensamt klassificeringssystem vid avläsning av röntgenbilderna, vilket man inte lyckades med. Man satte däremot upp ett gemensamt regelverk för bildtagningen, av vilket en del fortfarande gäller och andra delar har förändrats.
Grundtanken var att bedöma höftskålsledens djup och höfledskulans passform.
Från 1983 var det krav på att diagnosen skulle bedömas på två bilder, en med sträckta och en med böjda ben.
1991 ändrades det att bedömningen skulle baseras på bilden med sträckta ben och att
den med böjda ben eventuellt kunde vara till hjälp. Samma år infördes även krav på
att båda patellorna skulle inkluderas i bilden samt att ägaren och veterinären skulle
bekräfta att hundens identitet kontrollerats. Det var också nu som veterinären blev
ålagd att rapportera huruvida sedering hade används och bekräfta att hunden varit
tillräckligt avslappnad (Brass & Paatsma, 1983. F.C.I. 1991).
2000 Svenska Kennelklubben beslutade att anpassa röntgenprogrammettill F.C.I:s regler. Nu la man till "Norbergs Vinkel samt ändrade graderingen från siffror till bokstäver"
I det ”gamla” svenska HD-avläsningssystemet (utan anmärkning, ua och grad 1-4) tillämpades inte mätning av Norbergs vinkel (NV) bland annat beroende på att den inte var tillämplig på alla hundraser.
Utländska studier visar, att NV inom t ex Labrador Retriever (LR) spänner mellan 67,4° till 124,4° . Hos Golden Retriever (GR) är motsvarande spännvidd 70,2° till 119,4° . Den procentuella täckningen av ledhuvudet var hos LR mellan 6,5 % och 79,9 % och för GR mellan 8,3 % och 79,3 %. Vetenskapliga undersökningar har alltså visat att Norbergs vinkel måste räknas fram särskilt för varje ras för sig. Vilket ännu inte tas hänsyn till.
När Norbergs vinkel används som referensram vid HD-bedömning så måste hunden vara sederad vid röntgen (Genevois et al., 2006). Vid röntgen placeras hunden på rygg och det bakre benparet sträcks bakåt (Flückiger, 2007, Malm et al., 2007). Att lyckas ta en röntgenbild som är korrekt och avläsbar är inte helt enkelt. Geneovis et al. (2007) undersökte över 7000 bilder och enligt dem var upp till var tredje inte utförd enligt föreskrifterna och således icke bedömningsbar. Slutsatsen som drogs var att röntgen av höftleder bör utföras av personal med specialkompetens på området, företrädelsevis en veterinär.
Efter införandet av Norbergs Vinkel är det många raser som anser sig missgynnats bl.a. de kondrodystrofa raserna, där kortbentheten inte alltid tycktes förenlig med godkänt gradantal för Norbergs vinkel.
Runt 2008 säger (Docent Håkan Kasström som avläser majoriteten av de röntgenbilder av höftleder som tas i Sverige) att de nu har ändrat lite på avläsningsrutinerna.
–Det beror nog delvis på att vi har tonat ner betydelsen av Norbergs vinkel och återigen lägger större vikt vid höftkulans passform.
Hur går höftledsröntgen till praktiskt:
Hundarna ska sederas eller sövas så att ”tillräcklig muskelavslappning uppstår”. Olika
kliniker använder olika sederingsrutiner inför röntgen och doserna varierar också
kraftigt. På många ställen i landet förväntas hundägaren hålla i hundens ben.
Var finns svagheterna i mätmetoden för HD utifrån ett vetenskapligt perspektiv?
-Det finns bevis för att höftleds- plåtarnas utseende beror på följande saker:
- Vilken klinik hunden röntgas på.
- Vilken sedering (Avslappnande medel) hunden fått.
- Vem som genomför röntgen.
- Vem som håller hundens ben.
SKK:s avläsare bedömer sedan plåtarna och då beror svaret på:
- Vem som avläser plåtarna.
- När på året som plåtarna avläses.
- Vilken norm som avläsaren tycker är viktigast.
Norm som idag används är "Norbergs Vinkel med 105 grader som gränsmått" att alla raser mäts efter ett idealt utseende som är taget från schäferrasen är (kanske p.g.a att den hade just framavlade HD problem).
Det resulterar i ytterligare svaga punkter:
- Hundens Ras, Ålder, Vikt, kön.
- Är 105 grader ett rimligt gränsmått?
Lämplighet i avel Staffordshire Bullterrier:
"Ett problem med höftledsröntgen är att det ursprungligen skapades för andra raser än staffen. Framstående röntgenveterinärer, som Lars Audell, menar att staffar och vissa andra raser kan få felvisande resultat av röntgen på grund av detta.
-Exakt HUR felvisande är för mig i dagsläget oklart. Röntgenunderlaget för staffen är för litet för att kunna dra några säkra slutsatser".
Lars Audell sa även på ett föredrag med SSBTK att han ansåg att staffar som fått sina höfter graderade till D- eller E-status inte bör användas i avel, men att en C-höft normalt inte är något att oroa sig för, även om A eller B självklart är bättre.
Det här är ett svar på en fråga angående Höftledsdysplasi och Avel på Staffordshire Bullterrier
Besvarat av Svenska Kennelklubben (SKK)
"Hej,
Ledproblem är inte helt enkla att hantera! Riskerna för att en hund ska utveckla t ex höftledsdysplasi är till stor del ärftligt betingade, men det finns också miljöpåverkan (kost och motion). Inom vissa raser, som har s.k. hälsoprogram, är det inte tillåtet att använda C, D eller E-hundar i avel. För staffordshire bullterrier finns inget sådant hälsoprogram, men väl ett mål bland rasklubbens uppfödare att minst 20% av antal registrerade hundar ska vara röntgade. Man försöker kartlägga utbredningen av olika problem inom rasen för att kunna vikta dem mot varandra och göra rimliga prioriteringar. Det vore inte bra att utesluta för många hundar ur aveln eftersom man också vill uppnå tillräcklig genetisk variation. Risken är då att andra, och kanske t. o. m. värre, problem dyker upp. En hund som har symtom av sin dysplasi ska aldrig användas i avel. Det kan finnas C-hundar som fungerar utmärkt hela livet och andra som får bekymmer.
Inom raser där röntgen är vanlig börjar man nu använda ett s.k. avels- index. Det betyder att man istället för att bara värdera hundens egna röntgenresultat, även väger in nära släktingars resultat, när på året hunden är född, vid vilken ålder den är röntgad, vilket sederingsmedel som är använt mm. Det betyder att en C-hund faktiskt kan få ett bättre avelsindex än en A eller B-hund. Däremot är D och E-hundar aldrig att rekommendera i avel.
Om man som uppfödare väljer att avla på hund med ledfel, kanske på grund av hundens övriga kvalitéer, väljer man ofta att para med en hund som har leder utan anmärkning.
Skulle det visa sig att ledproblem är ett verkligt rasproblem kan det bli aktuellt med strängare rekommendationer eller t.o.m. hälsoprogram med krav på att föräldradjuren är röntgade.
Att veta vad som är bäst för att få en så frisk ras som möjligt fysiskt och mentalt är inte självklart, men innan man köper en valp tycker jag att man ska ställa alla sina frågor till uppfödaren, som bör kunna motivera sitt val av avelsdjur. Kontakta gärna även rasklubbens avelsfunktionärer för att höra mer om hur man resonerar inom klubben, webbsideadresen är; www.ssbtk.se .
På www.skk.se finns artiklar om hd och hd-röntgen, se Uppfödning, Hälsoprogram, Höftledadysplasi.
Med vänlig hälsning
Karin Drotz
"Avelskonsulent Sekreterare SRD-gruppen"
Min syn på HD-röntgen: Lars Audell är numera pensionerad, men har hållit på med röntgen sedan 1970-talet på sin gård utanför Stockholm. Han har antagligen hållit på med det även tidigare. Jag var en av de sista att röntga hund där och det finns ingen i landet som har hans skicklighet och gedigna erfarenhet om ledröntgen. Jag åkte till honom för att där får man ett för staffen, så rättvisande resultat som möjligt. Hunden läggs upp på rätt sätt, i rätt läge och rätt sedering används. Hunden ska inte vara helt nedsövd, vilket vanligtvis sker på stora löpande bandet stationer. Då går nämligen röntgen fortare att utföra (Det tjänar mer pengar), enklare med en hund som är lelös, men resultatet blir kanske inte korrekt. Enligt SKK:s avläsare säger de att hunden ska vara helt sövd när röntgen tas för att då blir hunden helt avslappnad. De jämför detta med att, så beteer sig hunden när den har arbetat hårt och är trött. En hund som har arbetat hårt är aldrig medvetslös när den går...Utefter det ska de bedöma hur hundens höfter påverkas av att den går. På männinskan har man åtminstone kunnat konstatera att det är inte bara skelettet som gör att vi kan gå. Det är en samverkan av skelett, muskler, leder,senor, ligament och mycket mer. Varför skulle det vara annorlunda med hunden? Om du hade problem med en höft och skulle göra röntgen, skulle inte du tycka att det vore lite märkligt om de sa att du skulle sövas ner? Att söva en hund helt, innebär en risk för hundens liv. Jag kan ju tyvärr inte låta bli att nämna nästa sak också...Hur man håller hunden. På löpande bandet stationerna gör man som så att du som hundägare ska hålla hunden vid röntgen. Verkar det logiskt, vet du exakt hur hunden ska hållas? Att fler inte ifrågasätter detta är för mig en gåta. Låt oss nu säga såhär...Ditt lilla barn har trillat, ni ska in på röntgen för att se vad som hänt. Först söver personalen ditt barn helt och sedan ber de dig att hålla ditt barn under röntgen. Vad händer? Jo, du säger förstås att du inte har kunskap för detta. Tar de då in dagens praktikant för att hålla? Det hoppas jag vid gudarna inte!!! Vi var flera uppfödare som var där samtidigt i väntrummet. En uppfödare hade åkt med sex stycken avkommor från Sundsvall för att hon tidigare hade röntgat en hund på en löpande bandet station i Sundsvall och fått en hane ej friröntgad där. Hon hade efter det röntgat om hunden hos Audell och fått den friröntgad...Det beror inte på att han fuskar fram nåt bättre resultat utan att han gör på rätt sätt. Hon hade en stor hundras, vilket borde fungera var som helst att röntga. Jag träffade flera andra där i samma väntrum som hade liknande berättelser. Jag har dessutom hört fler historier runt om av andra uppfödare att om man vill ha ett så rättvist/hållbart resultat som möjligt ska man åka dit. En annan tjej från Norrland skjutsade vi även till tåget efter att vi blivit färdiga. En vännina till mig fick panik att åka upp och röntga sina hundar när jag ringde och berättade att om tio dagar går han i pension. Nu finns det ingen kvar att åka till!!!
Om du som läser detta har någon bra veterinär att rekommendera som använder rätt "sedering "och har en vagga till staffen skicka mig gärna ett mail, så ska jag lägga ut rekommendationen här.
Min väninna fick tid för sina hundar varav en hane hon ville röntga om som tidigare fått en D-höft på röntgen. Hon har aldrig trott på att han har det, för han har aldrig visat några symtom och han är 5 år. Audell bedömde hanen nu vid omröntgen till att han borde få en B-höft. Audells bedömning bör vara korrekt, han har ju trots allt sett fler röntgenplåtar än någon annan, men SKK, skulle troligtvis inte ändra från D till B. Logiskt sett borde då denna D-höfts hund haft pålagringar, eftersom han är 5 år och det fanns inga. Hur kan man förklara det? Var har misstaget skett? Enligt min bedömning har felet skett där hunden röntgades första gången. Jag kan inte i min vildaste fantasi tänka mig att bedömarna av röntgenplåtarna på SKK bara har hittat på...Det skulle ju betyda att SKK gjort en grav missbedömning. Jag tror att felet sker när röntgen tas. Jag tror att många glömmer bort att röntgen inte är en exakt vetenskap. Det är inte att jämföra med ett DNA-prov. Det är inte skrivit i sten. Röntgen är en bedömningssak, som bedöms efter att många andra faktorer samspelat.
"Man kan efter röntgen överklaga", då skriver man till SKK, då bedöms de nya bilderna i tur och ordning av DKK. FKK och NKK. De tre ländernas diagnos sammanställs och den slutliga diagnosen meddelas hundägaren. Överklagan är avgiftsbelagd. Om diagnosen ändras till det bättre återbetalas avgiften. Det resultatet är det slutliga resultatet och någon förnyad läsning eller röntgen är inte tillåten".
Frågan
är om DKK,FKK och NKK bedömer dessa plåtar objektivt. Ingen med rätt sinne skulle överklaga om de fått en A-höft på röntgen, (på hunden tejpar man ju vid röntgen fast hundens registreringsnr som syns tydligt på plåten), då vet de ju att de också ska bedöma en svensk hund och varför de gör det är för att hundägaren har överklagat.
- Blir det då en objektiv bedömning? De vill ju inte omkullkasta varandras expertis?
- Hur skulle de se ut i allas ögon?
Tyvärr tror jag att allt för många röntgar på löpande bandet stationer, där man inte är specialiserad. Däremot har man ju det som en mindre veterinär kanske inte har råd att skaffa "en röntgen". Röntgen används till allt möjligt och jag kan inte tänka mig att all personal överallt kan lägga upp alla olika raser rätt, när det dessutom är hundägaren som håller. Måste ta en historia till om en vänninas tik som väntade valpar. Hon åkte in och gjorde röntgen för att se hur många det var, betalade glatt och fick reda på att det var fyra. Tiken fick komplikationer vid förlossningen och behövde snittas. Då gjorde de en ny röntgen före snittet, sa igen att det var fyra och ultraljudade också och sa att de antagligen inte levde längre. Efter snittet gratulerade de tikägaren till 8 levande, friska valpar. Jag har hur många historier som helst, även mig själv som gravid och många andra närstående som kan vittna om att man med både röntgen och ultraljud inte ens klarar av att ge korrekt information. Jag säger inte att alla är puckon, men det är bevisligen ingen exakt vetenskap.
Om du läser så långt ner som till och med armbågsröntgen kommer du undra varför många tror att höfterna är viktigare än t.e.x armbågarna. Hundens vikt när den går är på framkroppen och armbågarna, med ett fel där kommer hunden med större sannolikhet att lida. Bakbenen är inte alls samma belastning på. Jag tror nog hellre att man skulle vilja ha vetskapen om hundens höftledsstatus för att kunna träna den utan att belasta fel. Undvika träningsformer som är missgynnsamma. Genom att röntga både hane och tik så finns det en möjlighet att påverka och förändra till det bättre för nästa generation. Dessutom så är min tro att med olika höftledsstatus på höger och vänster sida t.e.x en B-höft på en sida och en C-höft på andra är nog värre än C på båda. Jag bara tänkte logiskt att jag själv gjorde en vurpa i skogen och hade av korsbandet och skadade minisken i knät. Fortsätta promenera med mina hundar var jag ju tvungen till ändå och genom att ena knät var så kasst fick jag ont i ena höften och ansträngde det andra benet mycket mer och gör fortfarande ett år senare. Nu ska man inte tro heller att parar man två A-höfter med varandra, så får alla valparna A. Det är inte så. Förutsättningarna ökar ju dock, men det som behövs är att kunna se ännu längre bak i generationerna och där finns ofta inte så många röntgade hundar. Detta är en mycket långsiktigare plan framåt i tiden att förhoppningsvis börjar fler röntga sina hundar så att man kan få ett bättre avelsunderlag.
Statistik över röntgade staffar i Sverige:
ED-(Elbow dysplasia), eller på svenska AD-Armbågsdysplasi. Är ett samlingsbegrepp för ett flertal utvecklingsdefekter i armbågsleden som i förlängningen medför benpålagringar-Artroser. En onormal förslitning av ledbrosket i armbågsleden.
Denna förslitning ses oftast inte på röntgenbilden, men ger upphov till benpålagringar, vilka kan urskiljas relativt tydligt. Pålagringarna tilltar och förändrar leden så länge den onormala förslitningen pågår. För officiell bedömning och registrering hos SKK sker röntgen efter 12 respektive 18 månaders ålder beroende på ras.
Till skillnad från höftledsröntgen där man numera mäter enligt Norbergs Vinkel, vilket alla studier påvisar att vinkeln inte är rättvisande för alla raser kan man på armbågsröntgen avläsa om det föreligger benpålagringar och sedan graderar dessa. En armbågsröntgen är mer pålitlig, men det är fortfarande en bedömningssak upp till varje avläsare på Svenska Kennelklubben att bedöma.
Gradering -Det graderas i skalan 0-3 där endast 0 räknas som felfria.
SKK anser att avel bör undvikas på föräldradjur med benpålagringar.
- 0 = Inga påvisbara förändringar
- 1 = Lindriga benpålagringar, upp till 2 mm.
- 2 = Måttliga benpålagringar, 2-5 mm
- 3 = Kraftiga benpålagringar, över 5 mm.
Många hundar med lindriga pålagringar konstaterade efter 1 års ålder visar inga tecken på smärta (hälta). De hundar som är halta bör undersökas av veterinär i ett tidigt skede, innan leden har fått stora förändringar. Förutsättningarna finns för att göra hunden besvärsfri genom ett kirurgiskt ingrepp. Operationens syfte är att avlägsna alla eventuella lösa ben/broskfragment samt att i förekommande fall korrigera nivåskillnader i ledens belastningsytor. En led som redan har pålagringar blir dock aldrig fri från dessa. Ofta ökar pålagringarna något, även efter en lyckad operation. Hundar med lindriga symtom och som opereras tidigt brukar bli besvärsfria om de inte hålls i alltför högt hull och inte ansträngs kraftift, såsom vid draghundsarbete, eller hård brukshunds eller jakthundsträning. När hundarna är halta och har stora förändringar i lederna blir operationsresultate osäkrare. Oftast får man istället inrikta sig på att försöka få hunden besvärsfri genom viktminskning, ändrad motion och även genom att ge smärtstillande medel. Vid kroniska grava hältor som inte svarar på behandling kan av djurskyddskäl avlivning vara den enda utvägen.
Orsaker till Armbågsledsrtros
- Arv = Stor del anses vara ärftlig, men studier för att påvisa arvbarheten hos olika raser pågår.
- Tillväxtrubbningar= Flera olika varianter där små, men väsentliga delar av ledbrosket inte utvecklas normalt.
- Miljö=Det är större risk att en hund råkar ut för en skada i armbågen än i höftleden vilket kan efter uppkomsten medföra benpålagringar.
Tyvärr ger inte graden av artros någon säker upplysning om hur allvarlig den ursprungliga defekten i leden är, speciellt inte hos äldre hundar, eftersom artrosen ökar med åldern och även är starkt beroende av det sätt som hunden motioneras på. En hund som har artros kan man undvika att motionera hårt, bör ej användas som draghund, hålla dem slanka eftersom övervikt ökar belastningen.
Avel:
Vetenskapliga studier visar att utvecklingen av arbågsledsartros hos de undersökta raserna till stor del är ärftligt betingad. Mycket återstår dock att studera, som skillnader i arvbarhet mellan olika raser och värdet av en formaliserad avkommebedömning och uträkning av s.k avelsindex.
En generell rekommendation från Svenska Kennelkubben gäller att endast hundar utan artrosförändringar användes till avel.
Min syn på det hela: Den större delen av hundens vikt är på frambenen, så en felaktighet där borde ses allvarligare än höftledsstatusen. Troligtvis får hunden problem. Min tro skulle dessutom vara om höger och vänster sida har olika status, så borde det vara värre än om den har samma resultat på höger och vänster. Felbelastningen borde tyckerjag bli värre om den ena är annorlunda för då försöker andra sidan kroppen att kompensera. Jag har än inte sett parningar som gjorts med hundar som har fått benpålagringar p.g.a sämre höftledsstatus. Armbågsstatusen mäter man ju redan uppkomna benpålagringar. Normalt är ju att man gör höft-och armbågsröntgen före två års ålder, eller innan parning. M.a.o har de ju redan då erhållit benpålagringar i armbågarna och de borde ju växa med åldern.
MH beskrivning anordnas av Svenska Brukshundsklubben.
Ibland anordnar även SSBTK egna beskrivningar i samarbete med SBK. Beskrivningen tar ungefär 35 minuter/hund, lite beroende på hur de olika hundarna reagerar.
Momenten bedöms av en auktoriserad mentalbeskrivare som till sin hjälp har en auktoriserad ledare, ledaren ansvarar för utförande av beskrivningen samt hjälper hundföraren och hunden igenom banan, Figuranterna som deltar är också utbildade och har en mycket viktig funktion då det är de som agerar i de olika situationerna. Mentalbeskrivaren fyller i ett protokoll över hur hunden reagerar i de olika situationerna.
Här erhålls egentligen inget betyg utan det är som sagt en beskrivning över hundens reaktioner och avreaktioner.
Svenska Brukshundklubben (SBK) har i många år arrangerat olika former av mentaltester och förändringar har under årens lopp skett i dessa efter hand som ny kunskap och erfarenhet tillkommit.
MH har i sin nuvarande form använts sedan 1997 och år 2011 har över 81 000 hundar av mer än 250 olika raser deltagit i MH. En imponerande statistik! MH framtogs ursprungligen som en beskrivning för raser för vilka SBK har avelsansvaret d.v.s. våra klassiska bruksraser.
Momenten i MH är avsedda att beskriva för dessa raser väsentliga egenskaper med hänsyn till deras användningsområden i praktiskt bruksarbete men även egenskaper väsentliga för alla hundar i samhället. Många uppfödare har använt MH som ett kompletterande instrument i sitt avelsarbete för utvärdering av mentaliteten. Hundägare har deltagit i MH för att testa sin hunds mentalitet i syfte att utnyttja kunskapen i sin träning av hunden.
Följande moment ingår: Kontakt, Lek, Jakt, Aktivitetsnivå, Avståndslek, Överraskning, Ljudkänslighet, Spöken, Leklust och Skottprov.
Statistiken är hämtad från friskstaffe och detta är kommentaren som står där:
En aspekt av mentalitet som kan vara intressant att titta närmare på är hur staffen skiljer sig mentalt från andra raser. Jag valde slumpmässigt några raser där många genomgår MH. Jag är dåligt insatt i andra raser än just staffen, men jag tycker inte staffen utmärker sig särskilt. Det enda jag reagerade på är att den fick så lågt på lekfullhet i jämförelse med andra raser. Värt att notera är att aggressiviteten ligger på samma nivå som en labradors...
BPH: Beteende-och Personlighetsbeskrivning Hund
SKK tog 2009 ett beslut att ta fram ett nytt bastest för mentalitet. Kritik har under många år riktats mot MH av rasklubbar och uppfödare av raser för vilka SBK inte har avelsansvar att MH inte är en optimal beskrivningsform för deras raser.
Från 2012-01-01 är BPH en officiell beskrivning och data registreras på SKK och kommer att göras tillgängliga för rasklubbar, uppfödare och hundägare. Under en provperiod från 2012-01-01 t.o.m. 2014-12-31 arrangeras BPH vid 7 olika BPH-banor i Sverige.
Utifrån de reaktioner din hund visar vid de olika momenten får du en uppfattning om var den har sina starka sidor och under vilka omständigheter den kanske behöver stöd och uppmuntran. Följande moment ingår i BPH:
1. Främmande person
2. Föremålslek
3. Matintresse
4. Överraskning
5. Skrammel
6. Närmande person
7. Underlag
8. Skott (valfritt moment)
Dagens samhälle ställer allt större krav på våra hundar oberoende av ras. Alla hundar måste fungera i samhället även om de historiskt sett haft olika rasegenskaper och funktioner som kanske är mindre användbara eller lämpliga idag. Rasklubbar behöver någon form av test för utvärdering av rasens mentala utveckling över tid i sitt RAS-arbete. Mentaliteten hos våra hundar är en viktig och prioriterad fråga.
Demodex canis: Är ett hudkvalster som normalt lever i hårsäckarna även på helt friska hundar. Hos friska människor finns en variant av kvalstret, Demodex folliculorum, som lever i hårsäckar och talgkörtlar. Hos en hund med friskt immunförsvar ger kvalstret vanligen inga symtom. Däremot kan individer med nedsatt immunförsvar, framför allt hundar med en rubbning i T-lymfocyterna (en typ av vita blodkroppar) få symtom som kan vara antingen lokala eller generella. Demodexdjuren är ca 0,2 mm långa cigarrformade kvalster med 8 små förkrympta ben. De lever i hårsäckarna. Vad som utlöser sjukdom hos vissa individer är inte känt men eftersom problemet är vanligare i vissa raser än i andra har man misstänkt ärftliga orsaker men det finns också andra teorier tex att vissa stammar av demodex är mer aggressiva än andra. Vissa sjukdomar kan sätta ner immunförsvaret och ge demodex en chans att föröka sig i onormal takt. Ett demodexkvalster klarar sig inte länge utanför sitt värddjur utan dör inom någon eller några timmar. Hos vuxna hundar kan smitta mellan individer endast ske undantagsvis vid mycket nära kontakt med en hund som lider av generell demodikos. Sjukdomen blir då inte progressiv och eventuella lesioner läker av spontant (Scott et al 1974, Öhlén & Bergvall 1999). Demodex är artspecifika dvs hundens demodex kan inte smitta katter eller människor utan håller sig bara på hund.
De lokala symtomen består av lokal hårlöshet i form av små runda fläckar utan inflammatorisk reaktion. Fläckarna förekommer särskilt i ansiktet. Spontan självläkning sker ofta men det förekommer också kroniska förlopp och även att reaktionen övergår i en kronisk inflammation och, som följdsjukdom, en infektion i huden. Hundar som står på lång kortisonbehandling eller som har en sjukdom med förhöjda nivåer av kortison i blodet (Cushings sjukdom) löper ökad risk för demodikos genom' att kortisonet hämmar T-lymfocyterna - se ovan. Demodikos ses oftare i vissa raser såsom boxer, clumber spaniel, dobermann, schäfer, skotsk terrier och whippet. En sjuklig förändring på ärftlig basis anses ligga bakom ett flertal av de rasbundna fallen. Dock har det forskats i många år, men ärftligheten är fortarande inte bevisad. Olika meningar råder kring sjukdomens ev. ärftlighet. Parasiten residerar framförallt i hårsäckarna där de lever av celler, sebum och debris. Det finns även två andra typer av demodexkvalster hos hund, Demodex injai och Demodex cornei, som förekommer vid fall av generell demodikos och vilka morfologiskt skiljer sig från
Demodex canis. Demodex injai som har en betydligt längre kropp och den kortsvansade
Demodex cornei lever inte i hårsäckarna utan i hudens keratiniserade lager (Gortel 2006, Guaguère & Prélaud 2008, Scott et al 2001). Dessa typer av demodexkvalster är antingen mutanter från Demodex canis eller så har de förekommit tidigare och endast identifierats och beskrivits senare. En senare framförd hypotes är att dessa två typer av demodexkvalster, som nästan uteslutande isolerats från hundar som dessutom haft D. canis vid mikroskopering av hud- och hårprover, representerar en lång- respektive kortvuxen variant av D. canis utan att utgöra egna species (Bourdeau 2009). Demodexkvalster förekommer även hos andra däggdjur, men det är framförallt hos hund som kvalstret orsakar allvarlig hudsjukdom
(Lemarie 1996).
Hela parasitens livscykel, som varar ca 10-12 dagar, spenderas på huden i hårfolliklarna. De är strikt bundna till sitt värddjur och överlever inte utanför det. Efter parning dör hanarna och honorna begraver sig i värddjurets hårfolliklar för att lägga ägg och därefter dö. De citronformade äggen kläcks efter 1-2 dagar till en 6-benad larv, mognar sedan till en nymf och utvecklas därefter till en adult. Nymferna och adulterna har åtta ben (Guaguère & Prélaud 2008). En adult hane mäter ca 40 x 250 µm och en adult hona 40x 300 µm (Scott et al 2001).
Patogenes:
Det är inte helt klarlagt varför demodikos utvecklas hos vissa unga individer och inte hos andra. Teorier finns om att vissa stammar av kvalster skulle vara mer virulenta och därmed mer benägna att proliferera och orsaka sjukdom hos drabbade hundar. Denna teori är dock inte trolig då vissa valpar i en kull som utsatts för samma smitta utvecklar sjukdom, medan andra valpar i kullen förblir friska (Scott et al 2001). En annan tes har varit att drabbade individer har lidit av någon form av immunosuppression, då vuxna hundar som drabbas av demodikos ofta lider av allvarliga neoplastiska sjukdomar, metabola störningar eller behandlats med immunosupprimerande läkemedel (Duclos et al 1994, Guaguére 1991). En generell immunosuppression borde dock betyda att dessa individer till större del drabbas av omfattande systemiska sjukdomar, vilket de inte gör (Scott et al 1974, Scott et al 1976). Inte heller alla vuxna hundar som drabbats av cancer eller behandlas med immunosupprimerande läkemedel, utvecklar demodikos (Scott et al 2001). Mark Craig framförde 2003 teorin att en ärftlig Demodex canis-specifik defekt i T-lymfocyterna har betydelse i utvecklingen av juvenil demodikos. Denna defekt tillåter demodexkvalstret att föröka sig ohämmat samt att
utsöndra immmunsupprimeranade substanser, vilket leder till ytterligare benägenhet att tillåta förökning av kvalstren och kraftigare sjukdomssymtom hos den drabbade individen (Barriga et al 1992). Dessutom har immunsuppression hos hundar med demodikos associerats med prematur apoptos av lymfocyter i perifert blod (Singha et al 2011). En genetisk, kvalsterspecifik immunoinkompetens skulle kunna förklara varför vissa raser är mer benägna att utveckla demodikos och att renrasiga hundar i högre grad drabbas än blandraser. I en fall-kontrollbaserad studie hade amerikansk staffordshire terrier, staffordshire bullterrier och shar pei 35, 17 respektive 7 gånger högre risk (odds ratio 35,6; 17,1; 7,2) att utveckla sjukdomen jämfört med medelhunden (Plant et al 2001). Andra raser som vanligen drabbas är west highland white terrier, grand danois, weimaraner, dobermann, engelsk bulldog, skotsk terrier, airedale terrier, alaskan malamute och afganhund (Miller et al 1992). I en pågående svensk studie studeras de överrepresenterade raserna mops, staffordshire bullterrier samt amerikansk staffordshire terrier med avseende på genetiska faktorer vilka kan
ha betydelse för utvecklingen av juvenil demodikos.
Patogenesen vid adult demodikos tros vara att hunden antingen lider av en underliggande sjukdom eller har behandlats med immunosupprimerande läkemedel vilket tryckt ner individens immunförsvar. Då immunförsvaret är försvagat kan demodexkvalstren börja föröka sig i onormal mängd och därmed orsaka klinisk sjukdom (Craig 2003, Gortel 2006, Scott et al 2001).
Symtom:
Kan delas in i olika varianter. Det finns olika former av demodikos vilka benämns utifrån lesionernas utbredning samt vid vilken ålder hunden för första gången drabbas av sjukdomen.
Lokal juvenil demodikos: enstaka (färre än fem) små hårlösa, ibland rodnande, små fläckar. Kliar normalt sett inte. Oftast på huvudet men kan ses överallt på kroppen. Uppstår vanligtvis vid 3-6 månaders ålder. C:a 90 % av fallen läker spontant. Det är relativt ovanligt att lokal demodikos övergår till den generaliserade formen.
Lokal demodikos hos vuxen hund: Enstaka små hårlösa fläckar var som helst på kroppen. Vanligast på tikar i samband med dräktighet och digivning. Kan även ses i samband med långvarig stress.
Generell juvenil demodikos: Unga hundar (yngre än 2 år) som drabbas av större områden med pälsavfall. Huden blir rodnad och ofta infekterad av bakterier vilket leder till mjäll, varbildning och små minibölder/finnar (pustler). Kan sitta var som helst på kroppen. Kan utlösas av stress, puberteten eller sjukdomar. Hos hundar under ett års ålder läker 50 % av självmant. Immunförsvaret mognar med stigande ålder vilket gör att hundarna själva utvecklar förmågan att begränsa antalet kvalster då de blir äldre.
Generell demodikos hos vuxen hund: Adult demodikos är relativt ovanligt och uppkommer hos hundar äldre än fyra år. Har hundarna tidigare varit drabbade av sjukdomen kategoriseras utbrottet inte som adult
demodikos. Den ser ut som den generella juvenila demodikosen. Här anses det i princip alltid finnas en annan bakomliggande sjukdom. Man måste försöka hitta denna för att kunna behandla demodexen framgångsrikt. Ett specialfall av demodikos är tassdemodikos som framför allt drabbar West Highland White terrier. Som man hör på namnet är det tassarna som drabbas av håravfall och infektioner. De hundar som utvecklar sekundär, djup pyodermi kan drabbas av septikemi och uppvisar symtom såsom feber, letargi, anorexi, lymfknuteförstoring och kraftigt sänkt allmäntillstånd.
Diagnos:
När man gör en hudutredning så är ett av de första stegen att ta skrap och kläm (squeeze) prov från huden. Vanligtvis på fem olika ställen. Man klämmer till hårt om ett hudveck så att talg från hårsäckarna kläms upp samtidigt som man skrapar med ett skalpellblad. Det man får på skalpellen undersöks sedan i mikroskop där man kan se både ägg och kvalster. Man kan även dra ut hårstrån så att hårsäcken följer med och mikroskopera detta. Observera att även på friska hundar kan man skrapa fram demodexkvalster.
Behandling:
Om man bara hittar demodexdjur i ett par hårlösa fläckar så behöver man ofta ingen behandling utan kan vänta ut parasiterna. Fläckarna läker då på ett par månader. Prognosen är mycket god. De två preparaten som används vid behandling är (Advocate®) eller (Interceptor®). Vissa hundar blir helt bra och demodexen kommer inte tillbaka. Behandlingen följs upp med nya klämprov en gång i månaden tills man har haft två negativa prov (dvs inga fynd av demodex) med en månads mellanrum. Vissa hundar blir helt bra, en del behöver livslång behandling, framför allt brukar det gälla hundar med tass-demodikos.
Avel:
Det finns avelsrekommendationer i vissa raser där demodex förekommer oftare än i andra men den vetenskapliga grunden till dessa råd är ifrågasatt och i skrivande stund har Svenska Kennelklubben en arbetsgrupp som ska ta tag i detta och se över rekommendationerna. Hundar som har svår sjukdom ska dock inte användas i avel men hur man ska göra med syskon och föräldrar är tillsvidare en öppen fråga. Defekten anses vara enkel recessiv ( hanen eller tiken kan själv vara symptomfri, men anlagsbärare).
Parasiterna får tillfälle att föröka sig och i sin tur framkallar de ett ämne som ger upphov till en mer fullständig hämning av T-cellerna. T-celler är en speciell sorts blodkroppar som deltar i Immunförsvaret.
Den juvenila formen av demodikos förmodades vara autosomalt recessivt nedärvd, vilket då skulle medföra att vissa individer i en kull är helt normala, medan andra är symtomlösa bärare. Eftersom inget test i dagsläget finns för att skilja bärare och icke-bärare framfördes rekommendationer om att alla individer från en kull där en eller flera valpar drabbas av demodikos borde uteslutas helt ur avel (Scott et al 2001). Senare studier har visat att den genetiska predispositionen kan vara associerad med typen av hundens major histability complex II (DLA) (It et al 2010). För närvarande pågår svenska studier inom de för sjukdomen överrepresenterade raserna mops, staffordshire bullterrier och amerikansk staffordshire terrier för att med Genome Wide Location Analysis (GWLA) kartlägga den eller de förändringar i arvsmassan som innebär risk- respektive skyddande faktorer för sjukdomen.
Fram till dess mer kunskap finns hänvisas till följande uttalande av SKK:s Avelskommitté från år 2002: När det gäller avel på djur med demodikos finns både nationella och internationella riktlinjer angående restriktiv användning av sådana djur. Vad gäller demodikos inom en specifik ras måste det bli en avvägningsfråga hur man skall hantera de olika typerna av sjukdomen. Inom det pågående projektet Rasspecifika avelsstrategier bör en kartläggning av nuläget i rasen tjäna som underlag för diskussion om lämplig nivå av bekämpning.
Min teori: Demodex är vanligt hos många raser och eftersom det är en parasit och den kan behandlas med antiparisiära medel och dessutom kan försvinna utan att komma tillbaka. Hur kan den då vara ärftlig? Jag tror att det finns två olika sorters demodexkvalster en aggressiv och en sort som bara lever på hunden. Man har ju kunnat konstatera att demodexkvalstrena finns på både friska hundar och de som då lokalt har tappat päls. Har det forskats något i skillnaden mellan kvalstrena? Har de exakt samma DNA? Jag har inte hittat någon forskning på vad som exakt skiljer dessa kvalster åt. Alternativt att kvalstrena lever där och av någon reaktion i kroppen blir de aggressiva. Den lokala demodexen startar ofta av en hormonell påverkan som löp, dräktighet, stress. Skulle den vara ärftligt betingad borde den ha någon slags koppling till blodet och man borde kunna konstatera det med ett blodprov. Kvalstrena lever i djurets hårsäckar, men vid allvarligare demodikos blir huden infekterad och då måste demodexen ju även komma i kontakt med blodet för annars skulle det inte kunna uppkomma sår och bli som skorpor på ytan? Varför kan man inte göra ett DNA-test?
Ovannämnda uttalande från SKK:s Avelskommitté är från 2002, hur många år sedan är inte det? Det har forskats i decennier om ärftligheten och ännu inte vetenskapligt kunnat bevisa att det är så. I Sverige har vi en svensk veterinär Dermatolog (K.B) som uttalar sig som om det vore vetenskapligt bevisat och många tror på demodexens ärftlighet, för att hon uttalar sig som att det är bevisat. Nästan alla texter som finns på svenska sidor är hämtade från hennes uttalanden som pågått under en längre tid och det är inte så konstigt att ärftlighetsterorin fått fäste. Jag kan lika lite bevisa min teori och funderingar, men bara logiskt tänkande och att behandla vetskapen om att demodex finns gör att jag säger samma sak... avla restriktivt med användning av sådana djur, kan ju vara dumt att avla på två hundar som haft demodex.
Allergier: En lokal eller allmän reaktion som en individ uppvisar som har utvecklat överkänslighet mot ett visst allergen (allergiframkallande ämne). Reaktionen uppstår vid kontakt med allergenet. kroppen börjar producera antikroppar av typ IgE mot annars harmlösa ämnen - allergen - som pollen, mat m.m. Dessa IgE-antikroppar binder till mastceller och basofiler. Vid förnyad kontakt med allergenet frisätter cellerna histamin och andra aktiva ämnen som ger de typiska symtomen för en IgE-framkallad allergi. Man kan alltså säga att hunden har ett överaktivt immunförsvar och inte ett dåligt immunförsvar som kan vara en vanlig uppfattning. Det vanligaste symptomet på allergi är klåda och infektioner i hud och öron.
Senaste nytt om allergivaccin: Ett forskarlag vid Uppsala universitet håller på att utveckla en metod att behandla dessa IgE-medierade allergier. Antikropparna ska oskadliggöras genom att vaccinera personen med ett protein som ser ut som en del av IgE-molekylen men är sammansatt med delar från en IgE-molekyl från en avlägset besläktad art, nämligen opossum, ett amerikanskt pungdjur. Kroppen tror då att opposumdelen är en infektiös organism och ger sig på den, samtidigt bildas antikroppar mot vårt eget IgE. Molekylärbiologen Jeanette Johansson tillhör den forskargrupp som arbetat med det nya vaccinet. Forskningen syftar till att framställa ett vaccin till människor, men hundar har använts i studierna och resultaten verkar mycket lovande. Förhoppningsvis är detta något som även kommer att gynna hundar i framtiden.
Nedan står äldre information och behandlingsalternativ i väntan på de nya allergivaccinationerna.
Man kan, förenklat, tala om tre huvudtyper av allergi hos hundar:
Foderallergi: Foderallergi orsakas av överkänslighet mot råvaror i fodret. Vanligen visar en hund med foderallergi symtom från magen och/eller tarmkanalen. Framför allt ses kräkning och/eller diarré. Även symtom från huden kan förekomma men det är mindre vanligt. Problemet kan pareras genom att man undviker att ge foder som innehåller de för hunden olämpliga råvarorna.
Topplista över de födoämnen som i svenskt atopiska klinikmaterial visat sig kunna orsaka hudbesvär:
- Ägg
- Kyckling
- Nöt
- Fläsk
- Vete
- Mjölkprodukter (inte gluten – glutenintolerans är en diarrésjukdom)
Utredning: Det finns i princip två olika sätt att göra en eliminationsdiet.
Alt 1.Större veterinärkliniker som säljer s.k Allergifoder med hydroliserade proteiner förespråkar detta. Vilket innebär att proteinerna är sönderdelade i så små bitar att de inte kan utlösa en allergisk reaktion. Molekylvikten på dessa foder ligger i medel på 3000 till 9000 daltons beroende på fabrikat. Min uppfattning om detta är att de förespråkar detta för att det är enklare för kunden, finns färdigt i en påse, men av de påsar jag har läst på finns det ingen begriplig ingrediens i detta foder och mitt resonemang blir då att välja Alt 2. Det är att laga egen mat till hunden. Man skall ge både en ny proteinkälla och en ny kolhydratkälla, något som djuret aldrig har ätit tidigare. Vad man kan välja beror alltså på tidigare matvanor. Som ny kolhydratkälla till hund kan man oftast använda sötpotatis, kålrot eller korngryn eftersom de normalt inte ingår i torrfoder eller ges i övrigt. Förslag till proteinkälla till hund är hjort, anka, struts, gås, get och mera exotiska saker som alligator och känguru. Älg, rådjur,lamm även lax går bra till djur som inte ätit något av detta tidigare. En dietutredning tar normalt åtta veckor, även om det finns de som blir helt klådfria på kortare tid. De som har problem med magen och tarmen brukar kunna svara snabbast. Om klådan inte har upphört eller mildrats väsentligt är det ingen foderallergi. Om djuret är helt bra finns stark misstanke om allergi. För att säkert veta måste klådan komma tillbaka när man börjar ge den tidigare maten. Ofta kommer återfallet snabbt, från timmar till ungefär tio dagar. Blir det ingen försämring så är det ingen foderallergi. Hunden kan ha ett annat allergiskt problem och vara inne i en bättre period. Man kan se dietperioden som en transportsträcka och det är först vid provokationen som man får svaret.
Man kan därefter i framtiden undvika dessa råvararor. Vanligen tål friska hundar både olika hundfoder och hushållsrester. Hundar som behöver speciell diet eller som måste medicineras för att tåla vanligt foder är mindre lämpliga för avel.
Möjliga behandlingsalternativ: undvika det hunden inte tål om man nu hittat det! Ciklosporiner ska även fungera. De har en antiinflammatorisk och klådstillande effekt vid behandling av atopisk dermatit. Det är visat att ciklosporin företrädesvis hämmar aktiveringen av T-lymfocyter vid antigenstimulering genom att minska produktionen av IL-2 och andra T-cellsderiverade cytokiner. Ciklosporin har också en förmåga att hämma den antigena funktionen hos hudens immunsystem. Dessutom blockerar det nybildning och aktivering av eosinofiler, keratinocyternas cytokinproduktion, funktionerna hos de Langerhanska cellerna, degranulering i mastcellerna och följaktligen frisättningen av histamin och pro-inflammatoriska cytokiner.
Kontaktallergi: Kontaktallergi är en lokalt uppträdande form av överkänslighet. En exponerad kroppsdel eller ett hudområde reagerar negativt vid direkt kontakt med material i omgivningen, exempelvis underlaget som hunden ligger på, en matta inomhus eller vissa växter i en gräsmatta som hunden går på eller en skål som den äter eller dricker ur. Den utsatta kroppsdelen kliar intensivt och huden blir röd
Atopisk dermatit: Flera studier har visat att ca 10 % av hundar med klåda som huvudsymptom har atopi. Hundar med Atopisk dermatit är överkänsliga (allergiska) mot luftburna partiklar. De överreagerar mot ett ämne som egentligen inte är farligt och detta ger upphov till inflammation och vävnadsskada. I Sverige reagerar hundar oftast på husdammskvalster och pollen. Symtomen hos en atopisk hund är upprepade öronbesvär, klåda i tassar, ansikte, ljumskar, stjärt och buk. Sjukdomen debuterar tidigt, oftast mellan 6 månaders och 3 års ålder och vid pollenallergi kan besvären vara säsongsbetingade. Det finns inget enkelt test för att fastställa diagnosen Atopisk dermatit. För att vara säker krävs det att andra möjliga orsaker till klådan såsom parasiter, bakterie och svampinfektioner uteslutits. Atopisk dermatit är en s.k. komplex sjukdom som orsakas av både miljöfaktorer och troligen flera genförändringar. Detta innebär att en hund med en viss uppsättning gener som möter en viss miljöfaktor får sjukdomen.
Atopisk dermatit är en relativt vanlig sjukdom som kan drabba alla hundar oavsett ras; den är oftast livslång och kräver visst arbete för att diagnosticera och behandla med gott resultat. Förutom att det är ett problem hos hundar, finns även ett nära samband med atopiska sjukdomar hos människa, och hundar fungerar som en bra modell för forskning på humansidan. Trots omfattande forskning, vet man fortfarande inte varför sjukdomen uppkommer. Många teorier finns kring den immunologiska bakgrunden, men stora delar är fortfarande okända. Att mastcellen spelar en nyckelroll är dock allmänt vedertaget. Mastcellens konstanta placering ute i vävnaden, samt dess karaktäristiska innehåll av granula med många olika mediatorer, möjliggör ett snabbt och specifikt inflammationssvar mot inkommande ämnen och organismer. Hos atopiska hundar har man upptäckt överaktiva mastceller som utsöndrar större mängd mediatorer och bidrar till att driva inflammationen mot ett felaktigt Th2-svar, med överproduktion av allergenspecifika IgE-antikroppar som följd.
Diagram över de mest drabbade raserna:
Andra raser som också uppges drabbas av atopi i Sverige är skotsk terrier, tervuren, boston terrier, shihtzu, mops, gordon setter, cairn terrier, labrador retriever, golden retriever, foxterrier, lhasa apso, shar pei, irländsk setter, yorkshire terrier, shiba , engelsk setter, beauceron, dvärgschnuzer, chihuahua och cocker spaniel.
Före påbörjan av behandling: Uteslut först parasiter, foderallergier, andra allergier.
Möjliga behandlingsalternativ: Det som statistiskt sett fungerar som behandling i 97 % av fallen är Ciklosporiner har en antiinflammatorisk och klådstillande effekt vid behandling av atopisk "Inflammation i huden." dermatit. Cytokinerna är proteiner som fungerar som signalsubstanser mellan cellerna med antingen stimulerande eller hämmande effekt på immunceller. Cytokiner kan också framkalla celldelning och mognad av celler i benmärgen. "cytokiner. Ciklosporin har också förmåga att "Försvåra eller upphäva." hämma den antigena funktionen hos hudens immunsystem. Behandlingen sker dagligen med en pipett som läggs på hundens hud och hunden blir bättre inom cirka 14 dagar. Ciklosporiner är inte det som de större veterinärklinikerna kommer föreslå. De kommer troligtvis förespråka en
Hyposensibilisering som är att utsätta hunden för ännu mer av ämnet som de är allergiska mot vilket är en typ av vaccinationsbehandling (Obs! detta är den gamla modellens vaccin) för att göra hunden mindre känslig för de ämnen den inte tål. Riktigt varför det fungerar är inte klarlagt men ca 60-70% av hundarna blir bra och minst 50% bättre med hjälp av vaccinet. Hundar som har varit allergiska i mer än tre år eller var över 5 år vid insjuknandet har sämre förutsättningar att bli bättre. Behandlingarna pågår i minst 10 mån och under den tiden kommer hunden fortfarande lida av klåda. Det är väl ytterligare ett försök att skinna hundägaren och försäkringsbolagen på pengar.
Medicinering: Följande mediciner löser inte grundproblemet men de lindrar klådan och gör livet drägligare för hunden. Prednisolon-kortison brukar vara vanligt. Kortisonet har dock bieffekter på hunden såsom förstörelse av organ samt att hunden kan utveckla demodex. Kortison skall bara ges tillfälligt och i låg dos. Det kan även fungera med antihistaminer (tex Atarax). Äldre mediciner med antihistamin hade ofta biverkningar i form av slöhet och att hunden upplevdes drogad. De nyare typerna har inte sådana biverkningar längre, men de kan ge kräkningar och diarré.
Antiinflammatorisk medicin kombineras gärna med fodertillskott av fettsyror (omega 3) som också har antiinflammatorisk effekt. Det kan Förbättra/hjälp hudens naturliga barriärer. Det sägs att genom att schamponera huden med milda, återfuktande schampoon och balsam, så mår huden bättre och man sköljer bort allergener.
Förebyggande behandling: Immunsystemet beror till stor del på bakteriefloran i tarmen. Det behöver ”träning” för att veta vad det ska reagera på och vad det ska tolerera. Utsätts vi inte i tillräcklig omfattning för bakterier eller virus och andra mikroorganismer när vi är små kan immunsystemet göra fel och reagera mot sådant som normalt är ofarligt, som pollen, födoämnen, djurhår mm. En allergiker har alltså inte ett svagt eller dåligt immunförsvar, däremot är immunsystemet överaktivt. Mat-vanor och levnadssätt antas ha betydelse för uppkomsten av allergi, liksom ärftliga faktorer, gifter i miljö mm. Man har också kunnat påvisa att om tiken och valparna får protein från flera källor (mjölk, nöt, fläsk, kyckling, lamm osv) under digivningsperioden, minskar risken för fram-tida allergi avsevärt.Uppfödarna har ett stort inflytande över valparnas hälsa när det gäller både avel och den förstatiden i valplådan. Faktum är att forskning har visat att om tiken får hemlagad mat eller mjölksyrebakterier som komplement till sin vanliga kost under digivningsperioden, så löper valparna 50 % mindre risk att senare i livet utveckla atopisk dermatit. Mer om den här undersökningen finns det att läsa i skk´s arkiv:
Avel på hund med atopi: Hundar som har atopi skall inte användas i avel och om man misstänker atopi hos någon släkting ska man undvika att dubblera anlaget och undvika inavel. Inom raser som är numerärt små är detta extra viktigt eftersom en individ gör stor inverkan på hela rasen. I framtiden kan det betyda att ett mycket tråkigt anlag sprids och blir ett problem för rasen.
En del hundar får endast enstaka bölder medan andra får upprepade attacker av bölder. Dessa hundar kan få stora besvär från sina tassar.
Furunkulos är ibland svår att behandla. Man ger antibiotika och behandlar även såren och bölderna lokalt. I behandlingen ingår att man öppnar upp bölden så att varet kan tömmas ut. Många hundägare förknippar symtomet furunkulos med en sjukdom som ger varbölder i simhuden mellan tårna och som även kallas "boxersjuka" eftersom det är en av de mest drabbade raserna. Furunklerna kan även förekomma på olika presspunkter som hasspets, armbågar och sittbensknölar. Detta syndrom kallas för djup pyodermi. Den vanligaste bakterien vid hudinfektion är stafylokockbakterier. Som regel är det hundens egna stafylokock (staf.Peseudontermedius). Bakterien hittas normalt i näsa, munhåla och vid analöppningen på hunden. Vid olika hudsjukdomar för hunden runt bakterierna på kroppen genom att den slickar eller biter sig.
Numera anses det att en vanlig grundorsak är att hunden är allergisk mellan 15-20%. En allergiker har sämre hudbarriär. Huden är i sig ett försvarsverk mot omgivningen där just bakterier och även jästsvamp finns. När hunden kliar och biter sig för den dit bakterier som den dessutom är sämre på att försvara sig emot. Det är svårt att diagnostisera och finna orsakerna till furunkulosen eftersom orsakerna kan vara mycket varierande som främmande kroppar (gräsax), kontaktirritation, allergier, parasiter (demodex, hakmask), infektioner med jästsvamp, ringorm och bakterier samt olika sjukdomar som påverkar immunförsvaret. I enstaka fall kan andra underliggande sjukdomas som hypotereos (brist på sköldkörtelhormon) förekomma. Cushings sjukdom (tumör i binjuren eller talgkottkörteln som leder till att för mycket kroppseget kortison produceras). Dessa sjukdomar är hormonrubbningar som försämrar immunförsvaret och de kan därmed indirekt orsaka furunkulos. Om man bara ser en enstaka furunkel, kan den vara orsakad av något främmande föremål som trängt igenom huden.
Tre typer av infektion:
- Ytlig pyodermi =Orsakas av hundens egna stafylockocker, kallas även fukteksem, sommareksem. Då ligger bakterierna ovanpå huden.
- Ytlig pyodermi= Då ser man små röda prickar eller små varbobbor i den angripna huden. Vanliga ställen är ljumskar och armhålor.
- Djup pyodermi=Bakterierna har sprängt hårsäckarna och spridits i den omgivande underhuden. Dessa infektioner är som tur är inte vanliga, men de är svårare att hantera och behandla.
Mina Behandlingsförslag:
- Vid enstaka furunkulos t.e.x i en tass, även om den skulle återkomma fast sällan. Rengör morgon och kväll med antiseptiskt medel såsom Bensylperoxid vilket tränger in djupt. spraya med 50% äppelcidervinäger och 50% vatten, vilket dels neutraliserar pH-halten och dels gör att hunden blir mindre benägen att slicka. Vänta på att det självtorkar smörj på inotyolsalva (den man använder på barn med röd stjärt som gör den bra på några timmar). Anteckna för dig själv när på året den uppkommer, storlek o.s.v. Går du direkt till veterinären kan det bli en dyr historia av något som kan vara orsakat av ett grässtrå.
- Vid återkommande besvär gå till veterinären. Jag skulle be om en lång antibiotikakur. Den ska fortsätta två veckor efter att bölderna läkt.
- Återkommer problemen så är det en utredning av andra bakomliggande orsaker som krävs. En hudspecialist borde göra i ordningen...Bakterieodling, utesluta parasiter, utesluta atopi- inandningsallergi genom blodprov dock mycket dyrt, foderallergier.
Obs! Furunkulos är inte alltid en bakterieinfektion.
Avel: Det här är mina råd för jag har inte hittat något om just det här, har hunden haft en eller två furunkler vid olika tidpunkter på året eller om man kan misstänka att det är något som kan ha kommit in i tassen och man har lyckats behandla hemma och det har hjälpt, så har hunden antagligen inte något underliggande problem. Misstänker man ett underliggande problem så hamnar man ju på avelsråden för detta, efter att man har utrett och hittat den underliggande orsaken.
Statistik över vanligaste sjukdomarna hos staffen. Svenska Staffordshire Bullterrier klubbens hälsoenkät från 2010:
informationen är hämtad från SSBTK:s hälsoenkät från 2010, där svar om 651 hundar lämnades in.
Under de senaste tio åren har ca 4000 staffar registrerats, så även om hälsoenkäten är den största och mest täckande undersökning som gjorts, så kan man inte dra alltför stora slutsatser om rasen som helhet, utan bara se sammanställningen som en fingervisning om hur problemen fördelar sig.
Källor som använts: Jag har använt ännu fler än dessa, men i stora drag...Svenska Kennel klubben, Svenska kennelklubbens häfte om röntgen, Svenska Staffordshire Bullterrierklubben, Dagens medicin, informationer från sveriges lantbruksuniversitet, Uppfödarböckerna som används vid Svenska kennelklubbens utbildning. Se även länkar nedan:
Svenska Kennelklubben har tagit fram en bokserie med 7 böcker som utgör grunden i en uppfödarutbildning.
Jag är färdig med denna utbildning och Diplomerad 2013-03-26.
De 7 böckerna innehåller:
Anatomi
Genetik
Juridik
Parning och Valpning
Hundavel
Valpens beteende
Utfodring
Jag hoppas lära mig mer
än vad jag kan och mitt
måtto har alltid varit:
"Att man aldrig blir fullärd,
men jag strävar efter att bli".
Studie om Effekt av sederingsrutin och vikt på
höftledsröntgen hos hund
Studie om Sederingsrutinens påverkan på
resultatet av
höftledsröntgen – en pilotstudie
Svenska Stafffordshire Bullterrier Klubben
Svenska Brukshundsklubben MH/BPH
stud.epsilon.slu.se/om demodex
SKK avelsdata/skapa ett konto för att se statistik om t.e.x staffen
Hittar du annat kompletterande material eller felaktigheter är du välkommen att maila mig. Forskningen gör ju framsteg hela tiden.
