Om den underbara
Staffordshire Bullterriern.
DEN HÄR SIDAN ÄR UNDER KONSTRUKTION...
Staffen är en av de få raser som har inskrivet i standarden att den ska vara barnvänlig och i sitt hemland har den smeknamnet
”The Nanny Dog”. Den är en sann människoälskare. Den älskar alla människor, men särskilt barn. Jag tror att det har att göra med dess nyfikenhet, tålamod och tolerans. Idag räknas Staffordshire Bullterriern som en särpräglad familjehund. Den är avlad för tillgivenhet och vänlighet och användningsområdet är sällskap och utställningar. På senare år märks allt fler Staffords också i agility och lydnadssammanhang. Jag föll för staffens karaktär. Den är en oerhört tillgiven och vänlig hund som finner sig väl tillrätta i alla miljöer. Den moderna staffordshire bullterriern utmärks av stabilt lynne. Den gör allt med ihärdighet: lek, arbete och kärlek. Den är oerhört modig och lydig med ett sinne för humor. Det är en hund med stor tillit till människan och en karisma som gör att det är svårt att inte fastna för den. De är mycket nyfikna av sig och mycket lättlärda om än något envisa. Minnet är utmärkt och det som en gång är inlärt sitter som berget.De är intelligenta, ganska bra på lydnadsträning, eftersom de är ivriga att behaga dig. De är bra vakthundar, eftersom de oftast bara skäller av en anledning. De kommer att passionerat försvara sin familj från skada, men är inte särskilt skyddade av egendom. Staffens skrämmande utseende kommer att avskräcka nästan alla inkräktare, så detta gör den till en utmärkt vakthund! Genom sin låga, breda profil skiljer den sig från de andra “bull”raserna och upplevs aldrig hotande och det översvallande kroppsspråket, där alla kroppsdelar deltar, avväpnar den mötande omedelbart. De har en stor jaktinstinkt och jagar gärna katter och andra små djur. De är förvånansvärt känsliga och de kommer längta efter din uppmärksamhet och sällskap.
De vill inget hellre än att vara din trogna bästa vän.
Temperament:
Sedan rasen erkändes som en egen ras har aveln målmedvetet inriktats på att dämpa kamplusten utan att rasen förlorat dess styrka, mod och intelligens. Även om staffords är hur vänliga som helst mot människor, barn även om ungarna slåss och leksakerna ryker i luften så är det under en Staffes värdighet att deltaga på annat sätt än att lägga sig i vägen. Den är absolut pålitlig, men däremot kan man få se upp med andra djur. Man bör tänka på att rasens förfäder avlades fram ur terrier- och bulldogskorsningar som har fått ett välförtjänt rykte av att vara hundaggressiva, så det är viktigt att socialisera en valp med andra hundar. Med rätt social träning som valp och unghund, är den säker i umgänget med andra djur. En Staff är sällan den som startar ett slagsmål, blir den utmanad kan den svara- och då går det snabbt. Därför är det viktigt att ha koll på sin Staff när andra hundar är i närheten.Dessa raser har både kampvilja och envishet, så lita aldrig till 100 % på att din stafford inte ska ställa till något! I umgänget med andra hundar måste du tänka på att din hund aldrig får börja slåss!
Du ska alltid ha full kontroll över din hund. Saker som bland andra hundar kan ge upphov till smågruff och mindre råkurr, kan då en staffe är inblandad, leda till slagsmål på liv och död.
Sådana incidenter ska undvikas!
Det drabbar alla staffordshire bull terriers om någon missköter sig, som en staff-ägare måste du vara beredd på att det alltid är du och din hund som får skulden, oavsett hur det hela gick till!
Om du släpper din staff lös - måste du ha vara ett bra ledarskap.
Det har, tråkigt nog, på grund av slarv, oförstånd och brister i hundhållningen, förekommit olyckor där staffords varit inblandade.
Låt det inte hända fler gånger!
Precis som med alla raser passar den inte för alla.
Sedan rasen erkändes som en egen ras har aveln målmedvetet inriktats på att dämpa kamplusten utan att rasen förlorat dess styrka, mod och intelligens. Även om staffords är hur vänliga som helst mot människor, barn även om ungarna slåss och leksakerna ryker i luften så är det under en Staffes värdighet att deltaga på annat sätt än att lägga sig i vägen. Den är absolut pålitlig, men däremot kan man få se upp med andra djur. Man bör tänka på att rasens förfäder avlades fram ur terrier- och bulldogskorsningar som har fått ett välförtjänt rykte av att vara hundaggressiva, så det är viktigt att socialisera en valp med andra hundar. Med rätt social träning som valp och unghund, är den säker i umgänget med andra djur. En Staff är sällan den som startar ett slagsmål, blir den utmanad kan den svara- och då går det snabbt. Därför är det viktigt att ha koll på sin Staff när andra hundar är i närheten.Dessa raser har både kampvilja och envishet, så lita aldrig till 100 % på att din stafford inte ska ställa till något! I umgänget med andra hundar måste du tänka på att din hund aldrig får börja slåss!
Du ska alltid ha full kontroll över din hund. Saker som bland andra hundar kan ge upphov till smågruff och mindre råkurr, kan då en staffe är inblandad, leda till slagsmål på liv och död.
Sådana incidenter ska undvikas!
Det drabbar alla staffordshire bull terriers om någon missköter sig, som en staff-ägare måste du vara beredd på att det alltid är du och din hund som får skulden, oavsett hur det hela gick till!
Om du släpper din staff lös - måste du ha vara ett bra ledarskap.
Det har, tråkigt nog, på grund av slarv, oförstånd och brister i hundhållningen, förekommit olyckor där staffords varit inblandade.
Låt det inte hända fler gånger!
Precis som med alla raser passar den inte för alla.
Mer om karaktär/Egenskaper/Mentalitet:
Staffordshire bullterriern är en ömhetstörstande, nyfiken, energisk, förarvek och humoristisk glädjespridare. Den är social, aktiv, intensiv, positiv och älskar full fart och visar det med intensiva glädjeyttringar. Samtidigt älskar den att bara vara hemma med sin familj och mysa. Det viktigaste är att få vara med, vilka aktiviteter som än bjuds. En riktig kompis som älskar livets goda. Den älskar fysisk kontakt, värme och att vila på mjuka underlag. Den tycker oftast inte om regn och rusk. Dock gör mina det, eftersom vi går ut oavsett väder så är de vana. En staffe kan lätt överhettas när det är varmt ute, så motioneras då med försiktighet. Det älskar motion, promenader och lek. En staffe behöver gärna daglig motion. Staffordshire Bull Terrier är fysiskt mycket starka och tåliga men man måste se upp med deras stora förmåga att inte visa smärta eller obehag. En Stafford har alltså lika ont som andra hundar men visar det inte på samma sätt. Klokt är därför att ofta se över sin hund efter “småskavanker”. Trots att staffen har hög smärttröskel vad gäller fysisk smärta, så är den i gengäld ofta en känslig hund.
Den tar ofta illa vid sig när en matte eller husse blir arg. Det är viktigt att se upp med detta vid valpens uppfostran, som skall ske med stor vänlighet och konsekvens.
Man kan lätt tro att en hund med denna kamphunds-bakgrund skulle vara tuff och hård,och olämplig som familjehund. Så är inte fallet, snarare tvärtom.
De gamla kamphundarna var kända för sitt lugna och trevliga humör.- de sparade humöret och stridslusten till kampen. Utanför ringen var de lugna och lät sig sällan provoceras. Den moderna staffen har kvar detta: Den trivs med många människor omkring sig, älskar folk i allmänhet och särskilt då barn. Det är bra med en inhägnad gård, eftersom de kan vara lite impulsiva och de är inte trafiksmarta. Staffen är oftast inte någon bra simmare. De arbetar frenetiskt med frambenen i vattnet, vilket gör att bakdelen sjunker.
Staffordshire bullterriern är en ömhetstörstande, nyfiken, energisk, förarvek och humoristisk glädjespridare. Den är social, aktiv, intensiv, positiv och älskar full fart och visar det med intensiva glädjeyttringar. Samtidigt älskar den att bara vara hemma med sin familj och mysa. Det viktigaste är att få vara med, vilka aktiviteter som än bjuds. En riktig kompis som älskar livets goda. Den älskar fysisk kontakt, värme och att vila på mjuka underlag. Den tycker oftast inte om regn och rusk. Dock gör mina det, eftersom vi går ut oavsett väder så är de vana. En staffe kan lätt överhettas när det är varmt ute, så motioneras då med försiktighet. Det älskar motion, promenader och lek. En staffe behöver gärna daglig motion. Staffordshire Bull Terrier är fysiskt mycket starka och tåliga men man måste se upp med deras stora förmåga att inte visa smärta eller obehag. En Stafford har alltså lika ont som andra hundar men visar det inte på samma sätt. Klokt är därför att ofta se över sin hund efter “småskavanker”. Trots att staffen har hög smärttröskel vad gäller fysisk smärta, så är den i gengäld ofta en känslig hund.
Den tar ofta illa vid sig när en matte eller husse blir arg. Det är viktigt att se upp med detta vid valpens uppfostran, som skall ske med stor vänlighet och konsekvens.
Man kan lätt tro att en hund med denna kamphunds-bakgrund skulle vara tuff och hård,och olämplig som familjehund. Så är inte fallet, snarare tvärtom.
De gamla kamphundarna var kända för sitt lugna och trevliga humör.- de sparade humöret och stridslusten till kampen. Utanför ringen var de lugna och lät sig sällan provoceras. Den moderna staffen har kvar detta: Den trivs med många människor omkring sig, älskar folk i allmänhet och särskilt då barn. Det är bra med en inhägnad gård, eftersom de kan vara lite impulsiva och de är inte trafiksmarta. Staffen är oftast inte någon bra simmare. De arbetar frenetiskt med frambenen i vattnet, vilket gör att bakdelen sjunker.
Utseende: Staffordshire bullterriern är en släthårig ras, som äger stor styrka i förhållande till sin storlek. Den ska vara utpräglat muskulös samt aktiv och spänstig.
Historia:
Den inofficiella historien går tillbaka ända till 1800 talet, men att få fram exakta uppgifter är svårt.
Man vet är att det runt år 1800 fanns en hund med likheter med dagens Staffe, det kan man se på målningar från den tiden.
När Romarna invaderade de Brittiska öarna, möttes de av stridslystna innevånare som med hjälp av hundar försökte försvara stränderna. Romarna imponerades av de engelska hundarna och tog hem exemplar till Rom, de användes till exempel vid gladiatorspel. De blev också populära inom den Romerska krigsmakten och spreds med trupperna över Europa.
De hundarna blev upphovet till olika, lokala raser, vilka användes som vakthundar och vallhundar.
I England blev resultatet tex. den Engelska Mastiffen, - dokumenterad som ras redan på 1100-talet.
På den tiden var tjurhetsningar ett populärt nöje, men 1835 förbjöds tjurhetsningar och då kom intresset för hundkamper. Man hade tidigare prövat att blanda in ettrigt terrierblod i kamphundar och nu gick man in för det på allvar. Terriern som valdes var Old English Terrier, (som liknade Manchester Terriern). Namnen på dessa kamphundar var lite olika, ”Bull and Terrier” var det vanligaste och det blev så småningom Bullterrier. Dessa liknade vår moderna Staffordshire bullterrier,men varierade i storlek och vikt– mellan <10kg – >25 kg. Dessa ”Bullterriers” var effektiva slagskämpar och avelsmetoderna var enkla: Endast segrarna användes till avel, resultatet blev en hund med mod och framåtanda och med mycket hög smärttröskel.
Staffordshire Bullterriern härstammar från de bull- och terrierhundar som främst förekom i Midlands och som bland annat användes i hundkamper. Staffords har sina rötter i Black Country som ursprungligen är ett specifikt kolgruveområde, men numera ett samlingsnamn för de väldiga gruv- och industriområdena i och runt Birmingham, Staffordshire och Midlands. Dessa områden var oerhört tätbefolkade och barnrika och i sådana miljöer var det förstås ett krav var att hundarna var absolut pålitliga och inte minst mot barn. Det är inte för inte som de kallas “ Nanny Dog” hemma i England. Varje ansats till aggressivitet mot människor ledde till att hundarna helt enkelt togs bort.
Dogfighting kriminaliserades före 1930, slagsmål hölls fortfarande rutinmässigt på mer eller mindre i hemlighet. Det var vid denna tid som polisen bekämpande verksamheten som den faktiskt avskaffades genom deras ingripanden, efter 1930 började lagen tillämpas fullt ut.
Då föddes tanken på att dessa, mycket uppskattade hundar, skulle kunna bli en ny godkänd hundras. Det fanns engagerade personer i ”The Black Country”, Staffordshire som ville att deras hundar skulle bli etablerade som en egen ras. Flertalet av dessa personer var gruvarbetare och smeder,som ägnat sig åt hundkamper på sin fritid till det förbjöds. De ville bevara denna ras, och det viktigaste ansågs vara, att med det material man hade, arbeta fram en rasstandard.
Rasen godkändes 1935 av den engelska kennelklubben som höll stamboken öppen för inmönstring t.o.m 1938. Totalt 617 hundar av sinsemellan mycket olika typ och bakgrund registrerades då. Staffordshire bullterriern blev snabbt mycket populär och älskad. Med hjälp av två Staffar, Jim the Dandy, ägd av Jack Barnard och Fearless Joe, enades man om en standard som gäller än idag, om än med vissa justeringar.
Den ursprungliga Staffordshire klubben grundades av mer än 40 uppfödare och Jack Barnard var den första presidenten. Hundarna visades för första gången i "Hertfordshire" i juni 1935, bara en månad efter klubbens start. Året efter blev "Gentleman Jim" Kennelklubbens första Champion.
Rasen godkändes 1935 av den engelska kennelklubben som höll stamboken öppen för inmönstring t.o.m 1938. Totalt 617 hundar av sinsemellan mycket olika typ och bakgrund registrerades då. Staffordshire bullterrier blev snabbt mycket populär och älskad.
Med hjälp av två Staffar, Jim the Dandy, ägd av Jack Barnard och Fearless Joe, enades man om en standard som gäller än idag, om än med vissa justeringar.
Utställning: Den första klubbutställningen för rasen skedde i augusti 1935 vid Cradley Heath i West Midlands, där 60 hundar och tikar var anmälda. Grundaren Klubben hette The Staffordshire Bull Terrier Club och är känd som "moderklubben".
År 1936 vann "Cross Guns Johnson, owned by Joe Dunn", sin klass på Crufts Dog Show, Det var första gången Stafforden var med. Bilden nedan är från Crufts 1939.
Från den mest dominerande av dessa hanhundslinjer föddes 1937 Ch. Gentleman Jim.
Han producerade över 250 valpar och har betytt mycket för rasens tidiga utveckling.
Rasen fick mästerskapsstatus 1938 då cert delades ut för första gången på Birmingham National.
De två första Champions av rasen var Ch. Gentleman Jim och Ch. Lady Eve.
The breed received championship status in 1938 when CC's were awarded for the first time at the Birmingham National. The first two Champions of the breed were Ch. Gentleman Jim and Ch. Lady Eve.
1943 hade antalet staffar vuxit till 2.456, snabbt marscherat alltså!
Det första rasutställningen hölls av Staffordshire Bullterrier Society,
vilket lockade 300 hundar i juni 1946.
Utöver en del bruks- och jakt- raser är det få raser som kan visa upp en så välgrundad och välmotiverad standard, som just Staffordshire Bullterriern. Varje anatomisk detalj är resultatet från 150 år av hårda kamper i "the pit". Ingen hund med någon brist kunde i längden klara sig levande ur ringen. Man kan säga att den moderna Staffen är en kompakt version av den gamla kamphunden, muskelmassan har man strävat att bibehålla, men i ett krympt fodral.
Av dessa kom ett begränsat antal att få avgörande inflytande på aveln.
Hanhundar med flest registrerade avkommor 1935-1937:
Vindictive Monty 35
Jim the Dandy 30
Game Lad 25
Rum Bottle 24
Fearless Joe (död 1936) 17
Corinthian Rouge 15
Hanhundar med flest registrerade avkommor 1935-1943:
Ch Gentleman Jim 108
The Great Bomber 84
Ribchester Max 79
Jim the Dandy 57
Chestonian Overdraft 57
Vindictive Monty 50
Rum Bottle 49
Brigands Bash’em 44
Bland de inmönstrade hundarna och än idag kan viss ras- eller rastypiskheter märkas. I Bullterriern, i dess register tidigare en del av de “nydöpta” Staffordarna funnits, Engelsk mastiff och Engelsk Bulldog samt sist men inte minst korsningar mellan dessa och troligen några andra raser. Flera källor anger till exempel Whippet!
Kravet för inmönstring var på den tiden liksom idag inget annat än att hunden skulle uppfylla standardens krav. På dessa färg-, storleksmässigt och genetiskt mycket olika hundar härstammar alltså Staffordshire Bull Terriern från.
Med denna förutsättning och den korta tid, i princip från 2:a världskrigets dagar, som aveln pågått är Staffords inte en helt homogen som ras. Detta har i sin tur gett upphov till olika typer t. e. x. terriertyp, bulltyp men självklart finns det bara en!
Märkbart är också att antalet piedfärgade (vit grundfärg med fläckar) hundar successivt minskat.
I debatten kring rasen framförs ibland att terrierblodet är så litet att Staffords snarare borde tillhöra “Utility Group” än “Terrier Group”!
Inmönstringen och den första tidens avelsarbete styrdes av rasstandarden, men av intresse är att det förelåg ett ursprungligt förslag som bland annat anger den höjd som gäller idag, nämligen 16 inch. De första 13 åren godtogs emellertid 2 inch högre höjd samt accepterades ståndöron. Man kan bara spekulera i motiven men visst kan man erkänna att det måste ha underlättat verksamheten betydligt att ha “svängrum” de första åren?
Kanske var det nödvändigt med tanke på den starka kopplingen till Bullterrier. Den nya rasen blev snabbt populär, kanske beroende på likheten med den typ av korsningar som var så vanliga över hela England men nu rumsren med namn, standard och tävlingstillstånd, Staffords var också en hund för vanligt folk, medel och arbetarklassen om uttrycket tillåts!
Rasstandarden 1935
Den första rasstandarden, som godkändes 1935 av Engelska Kennelklubben, har reviderats 1948 och 1987. Rasstandarden från 1935 blev av naturliga skäl en kompromiss, och för att citera Joe Dunn, som är en betydelsefull förgrundsfigur i både bildandet av den första rasklubben i England och skapandet av den första rasstandarden
–”…Naturally, dogs of all sizes and colours, and also of different types, will be shown at first, the reason for this that there has never been a standard to aim at…”.
H. N. Beilby, en annan förgrundsfigur i den tidiga historien redan 1935, skriver:
-”…a good deal of variation was bound to exist and the standard was accordingly worded so as to definy the perfect dog, but not to exclude or unduly penalize others which did not entirely comply with it.” Något att komma ihåg för de som fortfarande hävdar att man bör eftersträva “den gamla typen" - vilken den nu var…?
Revideringen 1948
Om man jämför standarden från 1935 med den revidering som genomfördes 1948, är det främst
två förändringar som är särskilt intressanta.
Den ena är att höjden sänktes från “about to 18 inches” (38,1-45,7 cm) till “14 inches to 16 inches” (35,6-40,6 cm) och med tillägget att höjden skulle sättas i relation till vikten. Viktangivelsen ändrades dock inte.
Den andra är att ståndöron inte längre var tillåtna, vilket kanske kan förbrylla något, men då skall man komma ihåg att det är inte förrän 1935 som Staffordshire Bull Terrier kan registreras som egen ras, fram till dess kunde dessa hundar registreras som Bullterriers. Några av de hundar som till 1935 registrerades som Bullterriers kom senare att omregistreras som Staffordshire Bull Terriers, men det är tyvärr svårt att spåra dessa hundar bakåt i registren eftersom hundarna på den tiden ofta hade samma namn (för att särskilja de olika hundarna brukade man framförhundens namn sätta ägarens namn, ex Mrs Bolton’s Bamey). Genom den snävare angivelsen av höjden bekräftade man den utveckling mot konformitet som rasen genomgått sedan erkännandet.
Det har också hävdats att detta innebar det definitiva steget bort från vad som kallats “terrier type” mot en mer “bully type” men det var också en konsekvens av att det redan 1935 fanns linjer och individer som var lägre än 15 inches, och det fanns dessutom förslag 1935 att höjden redan då skulle sättas till 14-16 inches, men genom en generösare höjdangivelse kunde givetvis betydligt fler individer mönstras in som Staffordshire Bull Terriers.
Den första rasstandarden använde sig dessutom av en poängskala där huvudet tillmättes stor betydelse. Poängskalan försvann i revideringen 1948, men huvudet är hos en Stafford än idag av stor vikt.
Revideringen 1987
Här gjordes framför allt anpassningar till Engelska Kennelklubbens standardskrivning för rasstandarden. Under åren har till viss del tolkningen av de olika delarna i rasstandarden förändrats, men mycket har samma tolkning och innebörd som 1935 och 1948, och därför är en god kunskap om samtliga tre versioner av rasstandarden av stor betydelse för förståelsen och tolkningen av nuvarande rasstandard från 1987.
Staffens historia i Sverige:
När de första staffarna kom till Sverige är lite osäkert, men det var i början av 1960-talet. Starten var enstaka importer och några kullar från dessa. 1962 importerades "Rivorich Major Jake" av Patrik Häggström. Förste uppfödare blev Lillemor Branzell, var tik "Bandits Brinfrounda"valpade den första svenska kullen 1963.
Våra östra grannar kom igång något tidigare och med större bredd, mycket tack vare en Amerikansk eldsjäl i Helsingfors, Steve Stone, som startade en uppfödning baserad på importertex. "Bandits Belle Lettres" 1964. Från en av dessa tidiga Finska kullar köpte Sigvard Olsson, Gävle, 1968 en tik "Aurastaff Lady Amanita" - som blev en start till kennel Sunstaff.
Som synes exploderade mer eller mindre antalet registrerade staffar från mitten av 00-talet, och staffarna klättrade snabbt på popularitetslistorna. Ökningen kan vara tveeggad, det positiva är att så många fått upp ögonen för vilken underbar ras det är - och med ökad närvaro i samhället är det lättare att komma tillrätta med fördomar om rasen.
Det negativa är att om ökningen går för snabbt ser t.ex. oseriösa uppfödare en möjlighet att kränga snabba pengar. Dessutom, om popularitetstrenden plötsligt svänger, så finns risken att man säljer till personer som egentligen inte borde ha hund.
OBS! Denna statistik togs fram i slutet av 2011, därför finns inte alla registreringar med det året.
I England finns idag cirka 40.000 registrerade staffar.
I mitten av 1990-talet registrerades i England 15-16.000 valpar per år och till detta kommer att många valpar säljs oregistrerade som “pets’. Den är i dag en av de tio vanligaste raserna i England.
Rasstandard Staffordshire Bullterrier
FCI-nummer 76 Originalstandard 1987-06-24 FCI-Standard 1998-01-20; engelska SKKs Standardkommitté 2003-04-25
Huvudet skall vara kort och genomgående djupt.
Skallen skall vara bred.
Stopet skall vara distinkt markerat.
Nostryffeln skall vara svart.
Nospartiet skall vara kort.
Läpparna skall vara torra och strama.
Käkarna skall vara kraftiga och tänderna stora med perfekt, regelbundet och komplett saxbett.
Käkmuskulaturen skall vara mycket uttalad.
Ögonen skall vara runda, medelstora och riktade framåt. De skall helst vara mörka, men får i viss utsträckning harmoniera med pälsfärgen.
Ögonkanterna skall vara mörka.
Öronen skall vara burna som rosenöron eller till häften uppstående. De får inte vara stora eller tunga. Häng- eller ståndöron är absolut inte önskvärt.
Halsen skall vara muskulös och ganska kort. Den skall ha rena linjer och gradvis bli bredare mot skuldrorna.
Kroppen skall vara kompakt, samlad och muskulös.
Överlinjen skall vara jämn.
Bröstkorgen skall vara djup med väl välvda revben.
Svansen skall vara medellång, lågt ansatt, avsmalnande till en spets och ganska lågt buren. Den får inte vara mycket böjd och kan liknas vid ett gammaldags pumphandtag.
Extremiteter:
Framställ Fronten skall vara bred med tämligen brett ställda framben Skuldrorna skall vara väl tillbakalagda. Armbågarna får inte vara lösa Frambenen skall vara raka med bra benstomme. Mellanhänderna får inte visa svaghet. Framtassarna får vara något utåtvridna. De skall vara medelstora, starka och ha kraftiga trampdynor. Klorna på enfärgade hundar skall vara svarta.
Bakställ Bakbenen skall ha kraftigt utvecklad muskulatur och bakifrån sett vara parallellt ställda. Knälederna skall vara välvinklade. Hasorna skall vara korta. Baktassarna skall vara medelstora och starka med kraftiga trampdynor. Klorna på enfärgade hundar skall vara svarta.
Rörelserna skall vara fria, kraftfulla och spänstiga utan ansträngning. Benen skall sedda fram- och bakifrån föras parallellt med märkbart påskjut från bakbenen.
Pälsen skall vara kort, slät och ligga tätt mot huden.
Färg Röd, fawn, vit, svart eller blå eller någon av dessa färger i kombination med vitt. Brindle i alla nyanser, även i kombination med vitt. Leverbrunt eller svart med tantecken är absolut inte önskvärt.
Mankhöjd Önskvärd mankhöjd: 36-41 cm Höjden skall vara i proportion till vikten
Vikt Hanhund 13-17 kg. Tik 11-15,5 kg.
Fel: Varje avvikelse från standarden är fel och skall bedömas i förhållande till graden av avvikelse.
Nota bene: Hund får ej prisbelönas om den är aggressiv eller har anatomiska defekter som menligt kan påverka dess hälsa och sundhet.
Testiklar: Hos hanhundar måste båda testiklarna vara fullt utvecklade och normalt belägna i pungen.
FCI-nummer 76 Originalstandard 1987-06-24 FCI-Standard 1998-01-20;
engelska SKKs Standardkommitté 2003-04-25
Kanske Ni någon gång har undrat över de för Stafforden så typiska och fina läderhalsbanden och koppel med mässingsdekorationer? Bland mässingsdekorationema hittar vi vanligtvis en repknut eller “The Stafford Knot” som den egentligen heter, och som har kommit att bli ett kännetecken även för Staffordshire Bull Terrier. Det tidigaste spåret av symbolen hittar vi på lämningar av ett gammalt stenkors på kyrkogården i Stoke-on-Trent, troligtvis från ca 750-850 e Kr.Ursprunget till The Stafford Knot är dock höjt i ett forntida dunkel. Det finns en gammal sägen som berättar att det skulle varit en sheriff för mycket länge sedan som kom på ett effektivt sätt att hänga tre förbrytare samtidigt i ett rep, men detta anser man idag vara alltför fantasifullt. De tidigaste säkra förekomsten av The Stafford Knot finns på ett sigill som idag förvaras på Brittiska Muséet. Det tillhörde Joan, Lady of Wake. På sigillet ser man klart och tydligt ett mönster av ett antal repknutar.
Ladyn dog 1443 utan att efterlämna några barn, och hennes tillhörigheter tillföll hennes brorson Humphrey, Earl of Stafford. Humphrey tillägnade sig the Knot of Rope(repknuten) som hädanefter kom att bli känd som THE STAFFORD KNOT. Det blev hans kännetecken, troligtvis just som han 1444 blev utnämnd till Hertig av Buckingham (Duke of Buckingham). Hertigen av Buckingham od hans ättlingar (som även ärvde titeln Earl of Stafford, vilket är en äldre titel än Duke of Buckingham), ärvde The Stafford Knot som sitt privata kännetecken. Repknuten användes också i många generationer för att dekorera möbler, draperier och byggnader. Allt eftersom tiden gick, kom repknuten att användas av allt fler i grevskapet och den blev så småningom även införlivad i staden Staffords vapensköld.
Genom åren har The Stafford Knot förknippats med många organisationer såsom Staffordshire Regementet och Staffordshire Polisen, och många föreningar och institutioner har inkluderat den i sina märken och sköldar.
Det föll sig då också ganska naturligt att The Stafford Knot så småningom även hamnade på våra Stafford’s halsband då deras ägare som var gruvarbetare, kedjesmeder och andra hårt arbetande människor i Staffordshire, själva tillverkade sina halsband och koppel och gärna utsmyckade dem.
Text: Catarina Ericson
Jag hoppas lära mig mer
än vad jag kan och mitt
måtto har alltid varit:
"Att man aldrig blir fullärd,
men jag strävar efter att bli".
Källor som använts: Jag har använt ännu fler än dessa, men i stora drag...Svenska Kennel klubben, Svenska Staffordshire Bullterrierklubben.
Svenska Stafffordshire Bullterrier Klubben
Svenska Brukshundsklubben MH/BPH
SKK avelsdata/skapa ett konto för att se statistik om t.e.x staffen
Hittar du annat kompletterande material eller felaktigheter är du välkommen att maila mig.
