Om dvärgpinschern

Här kan du läsa om Dvärgpinscherns historia, rasstandard och mycket mycket mer.

Dvärgpinscherns historia

Materialet är samlat från diverse källor:(källor: www.dog-e-data.com.au/Specials/Starring/starring_thegermanpinscher.htm; www.german-pinscher.com/history.htm; www.euronet.nl/users/walet/index2UK.htm), members.chello.se/tezzan/liteom1.htm; www.kingrats.se.www.infinitus.se.www.hundsport.se, www.dpklubben.se, www.sspk.se ), Delar av materialet nedan finns att läsa i Lisbeth Sigfridssons Dvärghundboken. Det är en bok från åttiotalet någon gång, Sigfridsson var väl den stora auktoriteten på dvärgraserna då. Boken är idag mycket svår att få tag på och eftersom jag själv klippt ihop och sorterat all information ur tidsperspektiv sett, så kan felaktigheter finnas, skulle någon ha denna bok och något i texten behöva korrigeras vänligen meddela mig.
Meddela mig gärna om du hittar stavfel eller om innehållet skulle vara felaktigt vilket är viktigast! Tack på förhand och här följer rolig och intressant läsning…

Dvärgpinscher är en gammal ras som har sitt ursprung i Tyskland där den heter Zwergpinscher. Namnet pinscher tros komma från franskans pincer som betyder ”nypa av” eller engelskans pinch ”nypa”. Detta skulle bero på rasens färdighet med att nypa eller bita ihjäl skadedjur.

Hunden anslöt sig till människan redan för 12000 år sedan, menar forskare. De arkeologiska Fynd man hittat som kallas Canis familiaris palustris, på latin  i dagligt tal kallad ”torvhund”. Man tror att både pinschern och schnauzern härstammar från dessa torvhundar. Redan på1400-talet finns det avbildningar av hundar som extriört är mycket lik dagens pinscher. På 1640-talet fanns en liten, kattliknande röd hund som var mycket gracil, elegant och med små spetsiga öron avmålade på en tavla. Även målningar från 1800-talet.

Dvärgpinschern härstammar från pinschern. Från början var Pinschern och Schnauzern samma ras, som fanns i två olika hårlag. Det var en medelstor hund som man hade på bondgårdar i Tyskland (eller det område som nu för tiden är Tyskland, den här hundtypen har funnits långt innan landet Tyskland kom till). Dess uppgift var att hålla både skadedjur och luffare borta från gården. Troligen hölls och användes pinscherliknande hundar redan för flera hundra år sedan. Hundarna avlades till råttfångare och för att vakta stallar och lador. Genom ett konstverk gjort av renässansens kände konstnär, Lucas Cranach (1472-1553), finns det första belägget för att pinschern fanns redan då. På kopparsticket återfinns två igenkännliga pinscherhundar.

Pinschern hade från början varierande pälstyp och hårlag. Antingen var den sträv eller slät och man kallade hunden följaktligen antingen strävhårig (wire coated/rauhaar) pinscher eller släthårig (smooth coated/glattharr) pinscher. Under 1800-talet särade man de olika pälsade hundarna åt och den med strävare päls utvecklades så småningom till dagens schnauzer, medan den korthårigare, släta hunden blev grunden till vår tids pinscher. Hos båda hundtyperna föddes ibland dvärgexemplar som sedermera blev anfäder till dvärgvarianterna av raserna. Ibland hade man kvar de extra små som råtthundar, men ofta avlivade man dessa, eftersom man helst ville ha gårdshundar som var stora nog att de också kunde köra bort luffare och andra oönskade människor.

I slutet av 1700-talet, början på 1800-talet, blev det poppis bland aristokrater att ha en liten släthårig pinscher mer till sällskap. Detta gjorde att man började avla väldigt mycket på riktigt små pinschrar. Enligt vissa uppgifter från den tiden så korsade man också in italiensk vinthund och små släthåriga röda taxar för att få tillräckligt med avelsmaterial. Det hade det blivit en ganska extrem trend bland rika människor i att ha pyttesmå hundar. Gärna så små att man kunde stoppa dem i rockfickan. Sedan skulle man gå ut och spatsera med ett litet dvärghunds-huvud som kikade upp ur fickan... Det var högsta mode! Tyvärr ledde denna trend till att många småraser blev ganska sönderavlade och osunda, eftersom man bara satsade på att få fram så små och söta hundar som möjligt men struntade i hälsan. Vissa raser var betydligt värre drabbade än dvärgpinschern, men även den var på väg åt fel håll.

En tysk utställningsdomare bestämde sig för att ta tag i det hela. Han lyckades driva igenom att hundarna faktiskt skulle springa vänstervarv på utställningen, oavsett ras. Innan dess så hade nämligen de trendiga små "fick-hundarna" visats upp BURNA, och priser hade delats ut efter hur söta huvuden de hade. När nu alla hundar var tvungna att springa visade det sig att många faktiskt hade svårt att röra sig normalt, hundarna hade fått jättekonstiga kroppar eftersom aveln BARA kollat på gulliga huvuden och så liten storlek som möjligt. (Självklart hade man också börjat få problem med parningar och förlossningar), men som sagt dvärgpinschern var inte värst, t ex affenpinschern var värre drabbad. Men hur som helst så vände nu utvecklingen mot sundare dvärghundar. Denna domare plockade konsekvent fram hundar som hade en något sånär normal kroppsbyggnad och kunde röra sig ordentligt till första-prisen, även om det fanns andra hundar i ringen som var mindre och "gulligare" och som tur var så fick han enormt genomslag.

En gruppbild av forna släktingar som
Pinscher- Dvärgpinscher- affenpinscher- Schnauzer- Mellanschnauzer- Dvärgschnauzer.

En teckning från 1884:

Bilden av den strävhåriga och den korthåriga pinschern är från boken "Handbuch zur Beurteilung der Rassenreinhelt des Hunden" av Jean Bungartz från1884.
Ursprungligen fanns pinscher både som släthårig och strävhårig (utvecklades med tiden mot dagens schnauzer) och det dröjde långt in på 1900-talet innan pinschern blev en släthårig ras. 1884 gav H.G. Reichenbach ut boken ”Der Hund in seinen Haupt – und Nebenarten” där dessa båda varianter finns omnämnda.
Pinschern (German Pinscher) erkändes som ras 1879 i Tyskland, 1895 grundade Josef Bertha den tyska pinscher- och schnauzerklubben (Pinscher Schnauzer Klub). Emellertid var det schnauzern som vann i popularitet och de båda världskrigen gick hårt åt rasen. Från 1939 minskade antalet pinscherkullar dramatiskt och inga kullar alls registrerades i efterkrigstiden, 1949-1957. Rasen var nära att utrotas om det inte hade varit för en man, Werner Jung, som då satt som ”rasövervakare” (breed supervisor) i tyska Pinscher- och schnauzerklubben. Det är tack vare hans insatser som pinschern finns kvar idag.
Jung lade märke till det minskade pinscherantalet och efter 1957 började han i princip om med att ta fram rasen. Han reste runt om på den tyska landsbygden för att hitta rastypiska pinschrar och grunden lades så småningom med den egna tiken ”Jutta” och den något äldre, black and tan-färgade tiken, Kitti v. Bodestrand samt fyra väldigt stora dvärpinschrar. Kitti fanns från början i Östyskland och Jung riskerade sitt eget liv när han smugglade över henne till Västtyskland. De första moderna pinscherkullarna föddes således under kennelnamnet Birkenheide och under Werner Jungs vakande öga.
1923 gavs det ut en stambok i Tyskland som innehöll 1300 exemplar av dvärgpinschern. Man skrev in i tyska rasstandarden, och många andra länder följde efter, att dvärgpinschern skulle se ut som en dobermann i miniatyr. Många tror att det finns ett samband mellan dvärg, pinscher och dobermann . De två raserna liknar varandra både till extriör, färg och temperament och det tror man har att göra med att dom båda är besläktade med pinschern.  Dobermannen är en mycket nyare ras än dvärgpinschern, det är inte så att dvärgpinschern avlades fram som en mini-dobbermann, vilket många tror. Men vad som är sant är att man en period höll upp dobbermannen som ideal för dvärgpinschern. Detta var väl också ett sätt att en gång för alla komma bort från osunda fick-hunds-ideal. Senare tog man bort hänvisningen till dobbermann ur alla rasstandards igen.

Någonstans runt 1905 kom den första Dvärgpinschern till Sverige Den första pinschern kom till Sverige och Agneta Rätz, kennel Agretts. Kenneln födde länge upp dvärpinscher och har därmed blivit välrenommerad i pinscherkretsar. Några år tidigare hade pinschern också introducerats i Finland. Den hade där väckt ett visst intresse både bland hundägare och uppfödare, vilket gjorde att förutsättningarna verkade lovande även i Sverige. Importerna till båda länderna kom från de allra bästa tyska kennlarna, framförallt från kennel Birkenheide, alltså Werner Jungs egna kennel, och även från von Haingraben, vilken förestods av en annan rasentusiast, Hr. Hans Schneider. Inte långt efter introduktionen i Sverige lanserades pinschern i Norge. Avelsansvaret för pinschern i Sverige lades på:
Svenska Schnauzer-Pinscherklubben (SSPK) som bildades 1947. Det är den officiella rasklubben för Affenpinscher, Dvärgpinscher, Dvärgschnauzer, Pinscher och Schnauzer.
Tillsammans med dvärgpinschern formades underavdelningen Pinscher- och dvärpinschersektionen. SSPK gjorde allt för att öka intresset för rasen och det tog bara sex år för antalet pinschrar i Sverige att fördubblas. På 50-talet fanns det inte så många dvärghundsraser i Sverige. Dvärgpinschern och pekingesen var de två populäraste dvärghundarna, men sen kom det många fler raser in i landet och delvis konkurrerade ut dvärgpinschern såsom Chihuaha och papillion..Efter en första glansperiod under 60-och 70-talet, rasen hade sin storhets tid fram till mitten av 1960-talet. Därför är det många äldre som direkt vet att det är en dvärgpinscher som sitter i andra änden av kopplet när man är ute och promenerar, rasen var relativt vanlig när de var unga.
Bland annat bjöd man in de tyska specialisterna som domare vid sina utställningar och 1968 gästades utställningen i Malmö av Herr Werner Jung själv, vilket var kort före hans bortgång. Några år senare, år 1973, inbjöds Herr Hans Schneider till SSPK´s utställning i Norrtälje och eftersom 54 pinschrar anmälts häpnade han och förklarade att det var ett för den tiden världsrekord.
Pinscherns registreringssiffror i Sverige har under årens lopp varierat ganska mycket.
drabbades pinschern av en rejäl svacka under 80-talet. Under några år av detta decennium fanns det knappt någon uppfödning av rasen att tala om. Från de få kullar som föddes under denna tid var några, av skiftande orsaker, tvungna att placeras om i nya hem, vilket gjorde att rasen dessvärre fick ett rykte om sig att vara lynnig och svårhanterad. Denna svacka bestod fram till början av 90-talet då ett par nya uppfödare tog sig an rasen och registeringssiffrorna under 90-talets första hälft höll sig någonstans mellan 30-40 registrerade pinschervalpar per år. Vid nittiotalets slutskede fick pinschern återigen ett rejält uppsving, registreringsmässigt sett, med 69 registrerade valpar. Denna trend har hållit i sig under 2000-talets första hälft med 78 valpar registrerade år 2000, 76 valpar 2001, 89 valpar 2002 och 2003 hela 109 stycken pinschervalpar.
På 90-talet kom chihuahua-hysterin och i kölvattnet av denna fick också dvärgpinschern ett EXTREMT uppsving. På tio år blev landets dvärgpinschrar tio gånger så många. Inte ens chihuahuan ökade lika snabbt i antal (chihuahuan var lite vanligare ras till att börja med, så ÖKNINGEN blev inte fullt lika extrem som för dvärgpinscher). I Tyskland var dvärgpinschern framavlad till skadedjursutrotare för att hålla råttor borta från gårdar och även skepp. På den tiden kuperade man både öron och svans för att förhindra bit- och rivskador från skadedjurens vassa tänder och klor. Sedan 1989 är det förbjudet att kupera hundar i Sverige men det förekommer i flera andra länder, men fler och fler länder driver frågan om kuperingsförbud hårt framåt. Fram till 2006 har raserna pinscher och dvärgpinscher haft en gemensam sektion men eftersom båda raserna växt sig så stora att båda raser borde ha en egen rasklubb beslutades i mars 2006 på SSPK’s årsmöte om en delning och dvärgpinschern har därmed en egen rasklubb.


Om rasindelningar: När SKK hade sitt eget rasindelningssystem så fanns det en grupp som hette dvärghundar, där dvärgpinschern ingick. Nu har vi FCI:s rasindelningssystem, och där finns det ingen grupp som heter så. Dvärgpinschern ingår där i grupp 2, gruppen med det jättelånga namnet; schnauzer-, pinscher-, molosser-, sennen- och bergshundar. I USA och Storbritannien har dom dock fortfarande en grupp som heter "dvärghundar", och där dvärgpinschern ingår... i USA kallas den ofta för "kungen av dvärghundar"!)
Idag förekommer dvärgpinschern mest som sällskaps hund men man ska inte glömma bort att trots sin lilla storlek så finns där en mycket arbetsvillig och självsäker hund. Det blir man också påmind om när man ser att dvärgpinscher tillhör grupp 2 Pinscher schnauzer molosser och alltså inte grupp 10, sällskapshundar.

Dvärgpinschern är en lättlärd och mycket smart hund som klarar dom flesta förekommande grenar så som spår, apport, agility, freestyle, lydnad m.m.

Hundens Anatomi

Hunden är ursprungligen ett rovdjur som är anpassat att förfölja bytesdjur över långa sträckor i mer eller mindre öppna marker, och sedan döda dem med kraftiga bett. Detta levnadssätt avspeglar sig tydligt i skelettets, tändernas och matsmältningskanalens byggnad. Genom avel har människan visserligen fått fram raser med starkt avvikande utseende för olika användningsområden, men i princip är alla hundar byggda på samma sätt.

Rekommenationer gällande avel på Dvärgpinschern:

Ögonlysning görs för att konstatera och på sikt förebygga förekomsten av ärftliga ögonsjukdomar. Det rekommenderars att föräldradjuren är ögonlysta före första parning och sedan vart 3:e år. Ögonlysning har registrerats centralt hos SKK sedan 2002-07-01.
Patellaluxation är en sjukdom där knäskålen hoppar ur led. Den ses framför allt hos dvärghundar, men finns även hos andra raser. Knäskålen ska normalt ligga fast i en fåra på framsidan av lårbenet, där den hålls på plats av fårans kanter samt muskler och ledband. Vi rekommenderar att avelsdjuren kontrolleras för detta innan första parning.
Patellastatus registreras centralt hos SKK sedan 2006-11-15.
Knäleden
Nedan kommer utförligare beskrivning om först ögonlysning sedan patella.
Om ögonlysning:
Sverige är ett av de första länderna i världen om att ögonlysa hundar och skapa genetiska hälsoprogram för ögon, allt organiserat av Svenska Kennelklubben, SKK. Den ärftliga näthinnesjukdomen PRA, progressiv retinal atrofi, har upptäckts i ett par olika raser och blivit ett hot mot aveln. Redan på sextiotalet skaffar sig några veterinärer utbildning och utrustning för att påvisa PRA och andra ögonsjukdomar. Sedan dess har verksamheten vuxit. Idag undersöks tusentals svenska hundar varje år av cirka trettiofem särskilt utbildade veterinärer. Majoriteten av de undersökta hundarna är avelsdjur. Flera rasklubbar rekommenderar även att man undersöker övriga hundar åtminstone någon gång i livet. För vissa raser görs det i samband med HD-röntgen, i andra raser bör hunden hellre vara medelålders.

Idag kallar vi undersökningen för ögonlysning. Men även det äldre ordet ”ögonspegling” figurerar sällsynt och avser exakt samma undersökning. Vi undviker det då det kan associera till så kallad irisdiagnostik, en ifrågasatt metod inom alternativmedicinen som hävdar att varje kroppsdel har en egen plats på ögats iris. En fläck på iris skulle spegla att det till exempel är något fel på foten.

Innersta delarna: Inför undersökningen får varje hund en droppe i vart öga av preparatet Mydriacyl®. Den gör att pupillen vidgas så att specialistveteriinären kan lysa in i ögat och undersöka utan att pupillen drar ihop sig. Anslagstiden” tiden från behandling till effekt - är cirka tjugo minuter.

För att inte ljuspunkter i rummet skall reflekteras i hundens öga görs undersökningen alltid i mörker. Veterinären bör ha ryggen mot en slät vägg utan fönster eller andra blänkande ytor såsom blanka planscher eller glasade tavlor. Med ett indirekt oftalmoskop och en handhållen lins undersöker vet. ögats fundus, de innersta delarna av ögat: näthinnan och synnerven. Vet. studerar näthinnans blodcirkulation och färg, söker efter blänkande eller flammiga partier eller fläckar med avvikande utseende. Exempel på avvikelser i näthinnan kan vara onormal veckbildning, ärrbildning, avlossning eller tidiga tecken på en ärftlig och fortskridande förtvining. Förändringar i synnerven ses som delsymtom vid vissa rasspecifika ögonfel. När det behövs större förstoring för att studera synnerven används även ett litet handhållet instrument.

Främre delarna:
Ett annat instrument som är obligatoriskt vid ögonlysning kallas spaltlampa men heter egentligen biomikroskop. Det är ett handhållet mikroskop som gör det möjligt att undersöka levande (bios) vävnad. Instrumentet sänder ut en smal ljusspalt och förstorar minst tio gånger vilket gör det lätt att identifiera mycket små förändringar i ögats främre delar, särskilt hornhinnan, iris och linsen. Numera ingår även bedömning av ögonlocken i undersökningen. När Vet. använder spaltlampan måste hundens öga vara helt stilla och mycket nära. Vet. lutar sig kind mot kind med hunden. Ibland kan just den närheten kännas hotfull. Oftast för hunden och enstaka gånger för veterinären. Det är inte lätt att läsa en hunds kroppsspråk eller mimik i mörker. Men när den morrar rakt in i örat får man vara på sin vakt.

Undersökningen görs likadant för alla hundar men man hittar olika förändringar i olika raser. De allra flesta hundar som screenas har normala ögon. Med screening menas här att man går igenom symtomfria individer för att hitta de tidigaste tecknen på ärftlig ögonsjukdom. Jämför med mammografi eller gynekologiska cellprover för kvinnor.

Vid en noggrann undersökning hittar man både viktiga och oväsentliga förändringar. En hudläkare som söker igenom en persons hela hudkostym (ja, det heter så) på jakt efter maligna melanom, elakartade mörka fläckar, hittar även en massa märken på huden som är helt ofarliga. Vi kan kalla dem harmlösa bifynd. På samma sätt hittar en ögonveterinär en mängd harmlösa bifynd i hundars ögon. Av medelålders hundar har tjugo procent små grumlingar i linsen, starrprickar som inte sänker synförmågan men som kan påverka valet av partner när man parar hunden. Elakartade förändringar, de som gör hunden blind eller är smärtsamma eller båda delarna ses bara hos enstaka procent av screenade hundar.

Varför Ögonlysa?

I vår Kostnad-Nytto-beräknande värld kan man undra om det är värt pengarna och arbetet att söka efter defekter som förekommer i låg frekvens. Som alltid kan man resonera på två sätt. OM alla uppfödare av en ras har extremt god kontroll på vilka hundar som är anlagsbärare, aldrig korsar de linjerna och dessutom begränsar antalet valpar efter varje avelsdjur så kan det fungera att inte screena i den rasen. I nästan alla raser där det förekommer PRA och allvarliga linssjukdomar är ändå ögonlysning att rekommendera. När de första fallen väl upptäcks brukar sjukdomarna redan ha djupa rötter i populationen och är spridda i många populära linjer. Särskilt i raser med få registreringar och/eller när vissa familjer har stort genomslag i aveln och/eller det förekommer matador- eller linjeavel är det viktigt att kartlägga rasens ärftliga sjukdomar.

För vissa ögonsjukdomar finns DNA-tester som kan påvisa bakomliggande gener. För vissa PRA-varianter är sambandet mycket starkt mellan gen och PRA-sjukdom medan det är svagare för andra PRA-typer i andra raser.

Inom läkarkåren anger man hur mycket en viss gen ökar risken för sjukdom. Mutation i en skyddsgen mot bröstcancer ger 60-80% risk att kvinnan utvecklar bröstcancer. I en framtid behöver vi få tillgång till motsvarande siffror för sjukdomar hos hundar. Idag tror många att sambandet alltid är ett hundra procent; har man dubbel uppsättning av anlaget så får man sjukdomen. Och tvärtom. Laboratorier formulerar tyvärr sina provsvar som om så var fallet.

Om Patellaluxation: Ordet patella är en diminutiv (”liten”-) form av det latinska ordet patina, som betyder ”en platt skiva”. Beskrivningen passar på människans knäskål men mindre bra på hundens.

Hos hunden är patella oval till formen. Den ligger i stora lårmuskelns sena och täcks delvis av den. Undre ytan är lätt kupolformad och har en sådan form att den passar exakt i en broskklädd fåra mellan lårbenets rullkammar. Patella glider upp och ner i fåran när benet sträcks och böjs (se bilder här intill).

Lateral och medial

Lateral betyder i det här sammanhanget ”på utsidan” och medial betyder ”på insidan”. Vid en lateral luxation glider patella över den yttre rullkammen och vid en medial glider den över den inre. Lateral luxation är mindre vanlig och förekommer framför allt hos några medeltunga raser, exempelvis flatcoated retriever, storpudel och wachtelhund.

Medial luxation förekommer nästan bara hos hundar med mindre än 10 kilos vuxenvikt (tabell). Det är främst den varianten som behandlas här.

Symtom

Många hundar är helt obesvärade av sina glappande knäskålar, de varken haltar eller har ont. Andra blir halta då och då och knät kan låsa sig en stund i böjt läge.

Låsningen kan gå över av sig själv eller hunden kan behöva hjälp: man böjer och sträcker leden några gånger tills det lossnar. En del reagerar med smärta när man manipulerar det låsta knät. I allra sämsta fall är knät permanent låst och hunden är låghalt eller hoppar på tre ben. Hos var fjärde hund med patellaluxation är förändringen dubbelsidig.

Hjulbent

Knäskålens felaktiga läge åt insidan förändrar krafterna runt knät och kan ge abnorm tillväxt i både lårben, vadben och ledband. Bakifrån sedd kan hunden se hjulbent ut. På en röntgenbild ser man att hjulbentheten orsakas av att lårbenet gör en båge utåt och vadbenet en båge inåt, sammantaget bildas en S-form med själva knäleden på S:ets mitt. Ledspringan skall normalt vara helt vågrät men kan vara felaktigt vinklad, och i värsta fall kan hela leden även vara roterad.

Valpar

Vid besiktning av en åtta veckors valp går man igenom den lilla kroppen systematiskt. Ibland finner man att knäskålarna känns lösa hos en valp. Det kan vara helt normalt. Ledens olika delar är outvecklade och ledbanden ostadiga. Man kan därför inte förutsäga en vuxen hunds knästatus redan i valpåldern, lika litet som man kan veta något om höft- eller armbågsstatus. När valpen växer kan det omogna knät få en helt normal utveckling och ledbanden blir normalt strama.

Ohalt

Många hundar med lindrig patellaluxation är obesvärade hela livet. Kanske upptäcks förändringen först vid en kontroll inför parning. Alternativt kan en del vara litet halta under ungdomen men sedan växer hältan bort. Mest vanligt är att hunden visar lätt hälta och oregelbundna bakbensrörelser då och då. En symtomfri hund behöver förstås ingen behandling.

Halt

För en hund som ofta är halt och/eller har ont av luxationen kan olika operationer komma ifråga. Enklast är att strama upp knäets ledkapsel med en tråd som fästs i ett stödben bakom knäleden så att patella förs tillbaka mellan rullkammarna.
I andra fall kan man ha bättre effekt om man i stället flyttar lårmuskelns benfäste så att det hamnar mitt för rullfåran.
Vid en tredje metod fördjupar man rullfåran genom att helt enkelt såga ut en benklyfta ur fårans botten, fnatta bort den tunnare delen och sedan lägga tillbaka den broskklädda biten.

Avel: Nedärvningen betraktas som polygen även om det finns brister i de genetiska studierna avseende patellaluxation. Som en del av hälsoprogram undersöks knäna hos avelsdjur av vissa raser.

En hund som själv har luxerad patella bör inte användas i avel. Friska syskon bör paras sparsamt. Om en tik eller hane lämnat valpar med patellaluxation i olika kombinationer påverkar det hundens fortsatta avelsvärde. Vilka regler som skall gälla för en viss ras beslutas av respektive rasklubb.

Om frekvensen är hög i en ras med få individer kan man inte utesluta för många hundar ur avel på en gång, utan man får göra en plan som sträcker sig över flera generationer. De sämsta sorteras bort i ett första steg och kraven stiger när avelsbasen tål det.

Gradering

För att göra en officiell kontroll avseende patellaluxation, vars resultat skall föras in i SKKs databas, måste undersökaren vara smådjursspecialist.

Undersökningen kan göras från ett års ålder och är enkel och smärtfri för hunden. Den står på ett bord med baken mot undersökaren. Veterinären griper med fingertopparna runt knäskålen och prövar om den kan rubbas ur läge, först åt den ena sidan och sedan åt den andra. Resultatet gäller livslångt.

Klicka på bilderna nedan för att se förstoring!

Dvärgpinscherns Bett (önskvärt enl. rasstandarden) och Tänder!

Hjälpbild för att lättare förstå vad som menas i Rasstandarden
som följer under bilden...

RASSTANDARD

Dvärgpinscher
(Zwergpinscher)

Andra bedömningar man kan göra på sin hund
förutom att tävla i olika hundsporter är:

Ny beteende- och personlighetsbeskrivning för hund =BPH startar i maj 2012

Beteende- och Personlighets-Beskrivning(BPH) En ny mentalbeskrivning för hundar har sett dagens ljus. Beskrivningen har utarbetats inom ramen för projektet Avel för mentalt sunda hundar och är ett bastest anpassat för alla raser. Beskrivningen ger en objektiv bild av hundarna och kommer att kunna vara en viktig hjälp för uppfödare vid avelsplanering och -utvärdering. Dessutom får hundägaren viktig information om sin hunds typiska sätt att vara. En prototyp av beskrivningen har presenterats för SKK:s kommitté för hundars mentalitet och för centralstyrelsen. Nu väntar ett års arbete där beskrivningen ska kvalitetssäkras och få sin slutgiltiga form.

Beskrivningen innehåller sju testmoment: Främmande person, Föremålslek, Matintresse, Visuell överraskning, Skrammel, Närmande person samt Underlag. I varje moment registreras ett antal olika beteenden vid upprepade tillfällen. Exempel på vad som mäts är nyfikenhet, hotfullhet och uthållighet i försök att komma åt mat. Vid sidan av detta gör beskrivaren en skattning av hundens personlighet utifrån åtta övergripande egenskaper. På detta sätt ökar chansen att få en rättvisande bild av hunden. För att ytterligare komplettera den information som fås genom beskrivningen kommer hundägaren att fylla i ett frågeformulär innan den genomförs. Eftersom beskrivningen ska vara relevant för alla grupper av hundar kommer den inte att kunna mäta allt som är viktigt för varje enskild ras. Det kan därför finnas skäl att utforma kompletterande moment eller metoder som fångar beteendeegenskaper av mer specifik betydelse för vissa raser. Den nya beteende- och personlighetsbeskrivningen ska med andra ord ses som en ”bas” och inte som något som mäter ”allt” av betydelse.

Mentalbeskrivning Hund (MH) har använts av Svenska Bruks­hundklubben sedan 1997, i första hand med syftet att nyttjas som underlag i avelsarbetet. Efterfrågan på MH har hela tiden ökat, såväl vad gäller antal hundar som mängden raser. I många av de rasspecifika avelsstrategierna för icke-bruksraser, där man uppgett att man vill verka för god mentalitet, har man skrivit att man vill försöka få till stånd fler genomförda MH inom rasen. Efterfrågan på MH är alltså omfattande och kan snarare förväntas öka än minska. Detta – tillsammans med det faktum att MH är anpassat för brukshundar – har gjort att det fanns skäl att utveckla en gemensam beskrivning för alla raser.

Korning är ett mer utarbetat sätt att bedöma hundens mentalitet. Här sätts poäng i de olika momenten för de olika egenskaperna. För att erhålla titeln KORAD måste hunden uppnå 100 poäng och vara skottfast. Vidare ska den vara godkänd på en exteriörbeskrivning och vara höftledsröntgad med resultatet A eller B.

Utställning
Hundars exteriör bedöms vid utställningar och i samband med korning (exteriörbeskrivning). Utställningsmeriter och/eller exteriörbeskrivning ger en uppfattning om hur rastypiska föräldradjuren är.

Vad Svenska Kennelklubben säger om Mentaliten för en Dvärgpinscher...

Dvärgpinschern är en glad och aktiv hund som gärna vill vara i centrum. Den är plikttrogen sin familj och kan varna när det kommer främmande. Dvärgpinschern är också hund som vill vara i sin ägares närhet.
För hundar med STAMTAVLA så kan man få reda på information om föräldradjuren liksom om deras kullsyskon och ev. tidigare avkommor kan ses på »» SKK:s hunddata.

Enligt Lars Fält, mycket välkänd inom beteendevetenskapen hos hundar beskriver han god mentalitet hos hund såhär: En hund som fungerar i familjen, som kan umgås med andra hundar och är självsäker i sociala och fysiska miljöer.

Det är en mosaik av saker som spelar in i vad som blir slutresultat till din hunds mentalitet.
Du själv har en mycket viktig inverkan, hundens uppfödare har en stor betydelse,
miljö, förväntan, hantering.

Temperament= Hundens förmåga att reagera på det som händer omkring den och anpasssa sig till det.
Mentalitet=Karaktär, hundens sammantagna psykiska kondition.

Rasspecifik Avelsstrategi

för

Dvärgpinscher

Arbetsgruppen har bestått av:
Helen Andersson
Gunnel Karlsson
Miia Lindberg
Annette Persson

2006-09-06
Rasspecifik Avelsstrategi
för
DVÄRGPINSCHER

Historik

Dvärgpinschern härstammar från en av Tysklands äldsta raser, ”sträv- & släthårig torvhund”. Den strävhåriga varianten lär schnauzern härstamma från. Därför har dvärgpinschern och dvärgschnauzern samma rasstandard, förutom pälsen.
Pinscherliknande hundar finns avbildade på kopparstick så långt tillbaka som 1500-talets Tyskland.
I pinscherkullarna föddes ibland små exemplar som togs bort fram till dess att de ”fina hovdamerna” ville ha små sällskapshundar. Då föddes vår dvärgpinscher som snart blev en enormt populär sällskapshundras.
I slutet av 1800-talet bildades den första rasklubben i Tyskland och på en utställning i Stuttgart 1900 var det 100 st dvärgpinschrar anmälda. Den första stamboken gavs ut 1925 och innehöll 1300 exemplar.
Till Sverige kom den första dvärgpinschern 1905, men det skulle dröja 42 år innan vår rasklubb Svenska Schnauzer- och Pinscherklubben bildades, alltså 1947. I Sverige hade rasen sin storhetstid på 1960-talet men den dåliga mentaliteten gjorde att den sjönk drastiskt i popularitet.
Rasen är i första hand en sällskapshund men det är även en hund som kan arbeta. Det har den visat med att det i rasens historia här i Sverige finns tre lydnadschampions och några har klarat anlagsprov för viltspår, vilket kanske inte är så konstigt då den i generna har jaktinstinkt på småvilt - ”råtthund”.
På 60-talet hade dvärgpinschern en annan typ av huvudform. Från att ha haft ett ganska runt huvud har aveln fram till nu gett ett mer långsträckt och elegant huvud.
Fram till år 2000 registrerades i genomsnitt ca 70 hundar per år.
Genetisk variation
Nuläget
Tittar man på inavelsgraden under åren 2000–2004 ligger den i genomsnitt på 2,4 %.
Detta kan jämföras med åren 1990-1999 då siffran låg på 6,63 %, d v s en avsevärd sänkning Enkäten till hundägarna tyder inte på att rasen påverkats negativt av inavelsgraden.
Under åren 1995 – 2004 användes 85 svenska hanhundar till 250 kullar av totalt 404 registrerade kullar, vilket motsvarar 62 %. Det innebär att till 38 % av kullarna har utländska hanar använts. 73 % av de svenska hanarna användes mellan 1 och 3 gånger. Någon matadoravel har alltså inte skett .Den högsta siffran på en hane ligger på 14 % av avkommorna under ett år.
Tittar vi på parningstyperna fördelar de sig så här:
1900-1995 1996-2004
Typ 1 64,8 % 90,3 %
2 11,6 % 5,4 %
3 17,1 % 3,9 %
4 6,5 % 0,4 %
Parningstyp 1: Hundar som är mindre besläktade än kusiner.
Parningstyp 2: Hundar som är besläktade som kusiner eller motsvarande.
Parningstyp 3: Hundar som är besläktade som halvsyskon eller motsvarande.
Parningstyp 4: Hundar som är besläktade som helsyskon eller förälder-avkomma.
Avelsbasen har utökats naturligt då uppfödarna har importerat och rest utomlands för parningar i stor utsträckning. Målsättning
Arbeta för att sänka inavelsgraden till under 2 % under en femårsperiod.
Fortsätta att utöka avelsbasen genom import och avel med utländska djur.
Hanar ska ha fyllt 1 år vid avelsdebut.
Verka för ett aktivt avelsråd i sektionen.
Sjukdomar
Nuläget
I dagsläget visar försäkringsbolagens rapporter att dvärgpinschern är en ras utan större skador eller sjukdomar. Enkätsvaren från hundägarna visar samma sak, en frisk hund. Utan att vara ett krav har de flesta uppfödare hitintills ögonlyst och/eller patellaundersökt sina hundar före avel. Även en del valpköpare har undersökt sina djur. Dvärgpinschern är inte i någon stor utsträckning drabbad av dessa sjukdomar.
Målsättning
Att uppfödare fortsätter undersöka sina avelsdjur och gärna påverkar sina valpköpare att göra detta för att få fram fakta om att alla de djur och dess släktingar som används i avel är friska.
Således ska vi verka för ett valphänvisningskrav på öga och patella som är u a före parning.
Arbeta för en öppnare dialog mellan uppfödare om det ”dyker upp” sjukdomar så att inte dessa blir ett större problem i aveln och för rasen i sin helhet.
Mentalitet
Nuläget
MH-tester görs, men i liten skala.
Hur mentaliteten är visas bäst genom enkätsvaren nedan, svaren är i %.
Enkätsvaren visar att hundägaren accepterar dåligt temperament i alltför hög grad.

Källor:

Försäkringsbolagens skadestatistik

Rasgruppens enkät till hundägarna

Lathunden

Uppfödares erfarenheter och kunskaper

Jag hoppas att läsningen varit intressant om Dvärgpinschern. Mer material kommer längre fram.
Blir tacksam för dina kommentarer angående material, felaktigheter, framställning o.s.v.
Med Vänliga Hälsningar Lena 2012-03-05.

Välkommen att maila mig!